Debatt
Arbetsförmedlingen
25 oktober 2019 kl 11:12

LO: Sveriges ambitioner i jobbpolitiken måste höjas

Bara genom en aktiv och rustande arbetsmarknadspolitik kan vi möta utmaningen med en ökande arbetslöshet och tillgodose arbetsgivarnas kompetensbehov, skriver LO i en replik till Teknikföretagen och Svenskt Näringsliv.

Det här är en opinionstext

Samtidigt som arbetslösheten stiger och företagen kämpar för att hitta utbildad arbetskraft, vill företrädare för Teknikföretagen och Svenskt Näringsliv montera ned arbetsmarknadspolitiken. I sin debattartikel i Dagens Samhälle försvarar de neddragningarna som gjorts och argumenterar för en ytterligare minskad ambitionsnivå, bland annat genom ett ”enprocentsmål av BNP” som nästintill skulle halvera arbetsmarknadspolitiken.

Faktum är att ambitionerna redan är alldeles för låga. Enligt färsk OECD-statistik satsade Sverige 0,53 procent av BNP på inkomsttrygghet vid arbetslöshet och 1,25 procent på aktiva insatser år 2017 - alltså knappt 1,8 procent på den totala arbetsmarknadspolitiken. 20 år tidigare var motsvarande siffra 4 procent. Bortsett från några enstaka år under Alliansregeringen har utgifterna aldrig varit så låga i modern tid. Detta trots att arbetslösheten under de senaste åren legat på en förhållandevis hög nivå och sammansättningen av de arbetslösa krävt mer individanpassade lösningar.

Neddragningarna har gjort att vi har tappat i den internationella ligan. Från att en gång ha haft ledartröjan satsar Sverige betydligt mindre på arbetsmarknadspolitik än nordiska grannländer och jämförbara EU-länder som Frankrike, Nederländerna, Spanien, Belgien och Österrike.

Under 2017 lade exempelvis Danmark över 3 procent av BNP på arbetsmarknadspolitik, närmare bestämt 1,09 procent på inkomsttrygghet och 1,96 procent på insatser. De investerade hela 0,5 procent av BNP i arbetsmarknadsutbildning, vilket är fyra gånger mer än Sverige. För att nå upp till Danmarks andel av BNP skulle vi behöva satsa 60 miljarder ytterligare varje år.

Det är märkligt att arbetsgivarrepresentanterna nu framhåller Tyskland som framgångsexempel när de tidigare har lyft den danska och den franska flexicurity-modellen, och nederländska AF-privatiseringen, som förebilder. Kostar dessa modeller för mycket nu?

Trots att forskning pekar på att satsningar på en aktiv jobbpolitik är förknippade med lägre arbetslöshet sänks nu Sveriges ambitioner ytterligare. Genom att Moderaternas och Kristdemokraternas budget för 2019 röstades igenom i riksdagen, med neddragningar på 800 miljoner på Arbetsförmedlingens förvaltning och 4,5 miljarder på programinsatser jämfört med 2018, kapades en stor del av arbetsmarknadspolitiken bort i ett svep.

Nedskärningarna har inte enbart tvingat fram uppsägningar av AF-anställda och nedläggningar av kontor, utan också lett till ett minskat deltagande i olika insatser. Antalet personer med anställningsstöd (exklusive lönebidrag och nystartsjobb) har halverats bara på ett år, likaså antalet personer med arbetspraktik och förberedande insatser. Antalet deltagare i yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning är numera under 5 000, vilket är en nivå vi inte har skådat sedan 1950-talet.

Nedskärningarna har fått långtidsarbetslösheten att öka, men också lett till att stödet till arbetsgivarna har försämrats. Sveriges sysselsättning och tillväxt har därmed hämmats. Det är inte skrämselretorik eller en överdrift – det är fakta som borde bekymra även arbetsgivarsidan.

Regeringen har försökt dämpa nedgången med mindre resurstillskott i budgeten för 2020, men om inte mer görs är risken stor att andelen av BNP krymper ytterligare och att fler länder går om Sverige under mandatperioden.

Ambitionerna måste därför höjas – inte sänkas. Bara genom en aktiv och rustande arbetsmarknadspolitik kan vi möta utmaningen med en ökande arbetslöshet och tillgodose arbetsgivarnas kompetensbehov.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.