Debatt
Religion
20 augusti 2015 kl 10:47

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Lite självrannsakan hade klätt Svenska kyrkan bättre

Det faktum att långt fler än jag har samma kritiska uppfattning om Svenska kyrkans förhållningssätt i Mellanöstern borde stämma till eftertanke, skriver Eli Göndör i en slutreplik.

Det här är en opinionstext

I en replik på min text om de kristnas utsatthet i Mellanöstern, anklagar Erik Apelgårdh mig för att sprida ”förenklade bilder och fördomar om komplexa situationer och skeenden” i dagens Mellanöstern och om Svenska kyrkans (SvK).

För det första tror jag att om Erik Apelgårdh hade bemödat sig med att titta igenom min samlade produktion av texter, mina akademiska meriter och min livserfarenhet av Mellanöstern så skulle han inse att jag är fullt kapabel till att se komplexa situationer och skeenden i Mellanöstern. Till skillnad från Erik Apelgårdh kan jag också, kanske just på grund av mina meriter, kalla en spade för en spade utan att behöva bekymra mig om att det ska missförstås. För det andra har jag följt SvK:s arbete I Mellanöstern de senaste 30 åren.

Erik Apelgårdh lyckas med att varken använda ordet islam eller muslimer i hela sitt försvar för Svenska kyrkans (SvK) engagemang för kristna i Mellanöstern.

Jag vet... Erik Apelgårdh vill inte ställa grupper mot varandra. Men det är inget han behöver bekymra sig om. Grupper i Mellanöstern ställer sig mot varandra vare sig Erik Apelgårdh vill det eller ej och oavsett om den verkligheten kallas för en fördom eller något annat. 

Med tanke den moraliska resning man kan förvänta sig av någon som representerar SvK, vore det klädsamt om kritiken togs emot med ett mått av ödmjuk självrannsakan i stället för grundlös kritik riktad mot min text. SvK valde nämligen exempelvis, att av Mellanösterns alla länder, år 2004 bojkotta just Israel genom den så kallade Hopp-kampanjen. Det innebär att Israel är det enda land i Mellanöstern SvK valt att bojkotta de senaste 30 åren.

Vad det säger om SvK blir ju upp till var och en att bedöma. Men handlandet är svårt att förstå på annat vis än att SvK:s beslut avgörs av vem som är förövaren och inte av hur utsatt offret är, precis som jag beskriver det i min text, som Erik Apelgårdh väljer att kritisera.

Det är bara ett exempel av flera som kanske kan förklara för Erik Apelgårdh varför jag inte är ensam om min uppfattning utan att den, som han uttrycker det i sin text, ”problematiskt nog inte är ovanlig.” Anledningen till det kan bara bero på: 

1. Att kyrkans ledning inte har lyckats förmedla sin ståndpunkt på ett sett som skulle få medlemmarna att göra upp med sina fördomar.

2. Att medlemmarna inte är tillräckligt begåvade för att förstå SvK:s insiktsfulla fördomsfria information om situationen i Mellanöstern.

Oavsett vilket av alternativen som är rätt är det resultatet av SvKs ståndpunkt eller information om Mellanöstern. Min text eller dokumenterade kompetens i ämnet förändrar inte SvK:s förutsättningar till att göra sig förstådd.  

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.