Demokrati

Linje 17: Nazisterna kan sluta vara rädda för oss

Bilden som Fryshusets chef Johan Oljeqvist sprider av de unga nazisterna stämmer inte på de personer som attackerade oss under demonstrationen i Kärrtorp. De var medlemmar i en öppet nazistisk kamporganisation som uttryckligen har våld som ideologi. Det är befängt att vi ska avstå från att manifestera mot våldsbrott för att förövarna kan känna sig exkluderade, replikerar en grupp företrädare för Linje 17 mot rasism.

REPLIK. Den 15 december stod vi, flera av oss tillsammans med våra barn, på torget i Kärrtorp i Stockholm när flaskor och bengaler började hagla över oss. Under ett öronbedövande oväsen attackerades vår demonstration av nazister beväpnade med knivar, knogjärn, sköldar och påkar. Med gemensam kraft stoppades angreppet och nazisterna motades ut i Nackareservatet.

För oss som var med på torget blev angreppet en mycket skrämmande upplevelse. Särskilt traumatiskt blev det för de barn som var med. För flera var det här första gången de blev utsatta för eller tvingades bevittna våldshandlingar. Några barn berättade gråtande efteråt att de trott att de skulle dö och att de aldrig någonsin igen skulle delta i en demonstration.

Snart påbörjade vi planeringen inför en ny demonstration nästkommande helg. Vad fanns det egentligen för val? Vilka signaler hade sänts ut om vi inte kraftfullt hade manifesterat mot den våldsamma attacken? Genom att hota fredliga demonstranter med våld hade nazisterna visat att det har ett pris att uttrycka sin mening offentligt. 

Den andra manifestationen, den som hölls den 22 december, blev för oss som var med en omtumlande upplevelse. Den enorma uppslutningen och den fantastiska stämningen som spreds från musiker och talare från scenen, kommer vi bära med oss så länge vi lever. Dagen artade sig till en oerhört kraftfull markering för ett samhälle där ingen ska behöva känna sig hotad på grund av utseende, sexuell läggning, åsikter eller religion. För oss som blev attackerade på den första manifestationen blev den andra en upprättelse. Det var oerhört starkt att kunna känna och säga till våra barn att de som tågade i Kärrtorp och på andra orter gjorde det för att visa sitt stöd och för att protestera mot hot och våld.

Efter manifestationen har det dock hänt att ett antal förståsigpåare påstått att fel saker sades på scenen, fel artister tilläts uppträda och att arrangörerna borde tagit avstånd från det ena eller det andra. Personer som aldrig syntes till under planeringen av manifestationen, där de naturligtvis hade varit mycket välkomna, tar sig rätten att i efterhand kritisera genomförandet.  

Johan Oljeqvist, vd på Fryshuset, är en av de som går längst i kritiken av manifestationen. Han hävdar i sin artikel i Dagens Samhälle den 9 januari (här) att demonstrationen var helt missriktad. Att demonstrationen istället för att verka för mångfald och tolerans ytterligare spär på ett utanförskap. De här slutsatserna drar han när han bara får två träffar när han googlar på ”Kärrtorp för mångfald”. Vi som var där såg någonting helt annat. Vi såg att manifestationen var just en uppvisning i kärlek och tolerans. Talen om full färgprakt, Teaterkören som sjöng Kents låt om Sverige och alla de röda hjärtana som det stod Kärrtorp på kändes inte särskilt exkluderande.

Det är dessutom en befängd tanke att vi ska avstå från att manifestera mot våldsbrott för att förövarna eller deras anhängare kan känna sig exkluderade. Enligt samma tankegångar borde vi ju då avstå från att polisanmäla brott vi utsätts för. Då om någonsin uppstår en ”vi och dom”-känsla. Det är dessutom väldigt svårt att föra en dialog med de nazister som trakasserar och vandaliserar. Av naturliga skäl presenterar de sig inte. Det är också svårt att föra en dialog med människor som i ord och mening visar att de vill döda.

Bilden som Johan Oljeqvist försöker sprida om de unga nazisterna stämmer inte så bra in på de personer som vi mötte i Kärrtorp. De som attackerade oss under den första demonstrationen var i spridda åldrar. Några var ditresta familjefäder. Mycket få var boende längs Linje 17. Och de är alla medlemmar i en öppet nazistisk kamporganisation som uttryckligen har våld som ideologi. 

Vad är det som säger att de unga män som känner utanförskap väljer att glida in i nazism när vi väljer att ordna manifestationer? Motsatsen skulle ju kunna vara lika möjlig. Här är några människor som på några dagar lyckas arrangera den grymmaste festen med de hetaste artisterna. Kanske borde det vara ”Linje 17-gänget” man vill hänga med istället för att supa och lyssna på saggig vit-makt-musik? Vi kanske fick några unga (och gamla) män (och kvinnor) att välja sida?

I domstolsdokument går det nu att läsa vilka som attackerade den fredliga manifestationen den 15 december. Namnen på de anhållna har också cirkulerat i media. Vi föreslår att Fryshuset istället för att kritisera oss som inte låter oss tystas av nazistiska påtryckningar, gör det som ni är bra på. Vad hindrar Johan Oljeqvist att ”omfamna”, ”inkludera” och bjuda in nazisterna till en ”respektfull miljö”? Det finns säkert ett antal boende längs Linje 17 som är villiga att medverka på Fryshusets möten med nazisterna i framtiden.

Vi vill visa nazisterna att de kan sluta vara rädda för oss. Vi är inte som de tror sverigehatare eller svenskfientliga. Tvärtom har vi en generös inställning till svenskar (och icke-svenskar), oavsett när de eller deras förfäder kom till Sverige, vilken sexuell läggning, religion, ålder eller politiska åsikter de har.

Men vi tänker även fortsättningsvis kraftfullt agera mot rasisters våld och hatpropaganda, vars ideologi bygger på att avhumanisera och exkludera människor.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.