Julen är inte bara en höjdpunkt för barnfamiljer, handel och körsång. Den är allt det – och sammantaget den kanske största kulturhändelsen på året. En blandning av traditioner och riter, med förmåga att förena människor från alla möjliga slags bakgrunder.
Men hur skulle julen bli i Sverigedemokraternas land? Vilka traditioner skulle vi få ha kvar? Julen kan lätt göras till en illustration av högernationalistisk auktoritär kultur- och människosyn. Och det blir ingen vacker historia.
Så till frågan om vad som skulle få ingå i en svensk jul, för dem av oss som fortfarande räknas som svenskar. Den kristna traditionen, som ofta hyllas av sverigedemokrater, har ju sitt ursprung i Mellanöstern. Vår moderna julklappsutdelande jultomte är som bekant en biskop från nuvarande Turkiet, som via bildsättning av amerikanska marknadsförare blivit världskändis, förvisso med en svenskättad konstnär inblandad – men räcker det för SD?
Maten på julbordet, risgrynen och kryddorna i sill och glögg, har ofta kommit med långväga handel. Köttbullarna finns i sina varianter världen runt. Flera av våra mest kära och spelade julsånger är översättningar eller svenska varianter av verk från andra länder. Och vår kära julgran är som många säkert vet en importerad tysk tradition.
Varför drar vi upp allt detta? Får inte var och en fira jul som de vill? Självklart. Men när vi har ett parti som i riksdagen, kommunerna och regionen allt mer högljutt gör anspråk på att vilja definiera vad som är svensk kultur, och använder det som ett vapen för att också göra skillnad mellan människor – då behöver vi fundera på vart resonemangen i längden bär.
I Stockholms stad vill SD tillåta biblioteksskyltar bara på svenska. Hur människor som ännu inte lärt sig svenska då ska finna vägar till språk och bildning – det bekymrar dem uppenbarligen inte. I Eslöv har man gått ännu längre och vill förbjuda böcker på andra språk än svenska på biblioteket. De Andra ska stängas ute – och tydligen är Rousseaus Bekännelser, Cervantes Don Quijote och Tolstojs Krig och fred i farozonen, åtminstone i original. Vad som ska få sättas upp på svenska scener är väl nästa steg.
I Region Stockholms budget skriver SD: ”Vår svenska kultur är en del av den svenska identiteten, historien och vardagen. Kulturen omfattar verk i flertal former utformade av personer med tillhörighet till den svenska nationen.”
Den som enligt sverigedemokratisk definition inte tillhör ”den svenska nationen” har inget att hämta. Hen hör inte hemma här. Den kultursynen saknar förankring i den historia som SD så gärna säger sig värna; den svenska kulturen har alltid byggts och berikats av impulser utifrån – som inte minst jultraditionerna visar.
I Sverigedemokraternas Stockholm och Sverige har den politiska klåfingrigheten inga gränser. När man hypotetiskt försöker applicera deras tänkesätt på julen blir det kanske mest skrattretande. När man applicerar SD:s kultursyn på scenkonsten eller bibliotekshyllorna – då blir det allvar. Och när vi ser hur SD:s förebilder i länder som Ungern agerar, dompterar och utnyttjar kultur och medier för sin högernationalistiska agenda – då är det hög tid att ringa i larmklockan.
Sverige har ett rikt kulturarv, uppbyggt av generationers traditioner och kulturella impulser. Ett sverigedemokratiskt land blir tristare och ensidigare, fattigt på färg och smak. Och det blir också ett farligt land för alla som stämplas som annorlunda och utanför.
Därför kommer Liberalerna ta striden mot sverigedemokratisk kultur- och människosyn. Därför kommer vi ta strid för mindre politiskt klåfingrighet, armslängds avstånd för politiken och en mångfald av aktörer och uttryck på alla språk och nyanser. För Sverige är på riktigt större, rikare och roligare än det begränsade, utestängande, trista och faktiskt helt historielösa låtsasland som SD:s kulturpolitik skulle göra oss till.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
