Debatt
Val 2018
13 november 2018 kl 11:03

Denna artikel publicerades för ett år sedan

Liberaler, sjabbla inte bort vår chans till inflytande

Genom att rösta mot Ulf Kristersson (M) som statsminister ger Liberalerna frivilligt upp chansen att föra en mer liberal politik, skriver Karl Johan Bergström, aktiv medlem i Liberalerna. 

Det här är en opinionstext

Liberalerna har redan lovat att rösta nej till Ulf Kristersson som statsminister på onsdag. Det är synd. Valet tycks ha handlat om ja eller nej. Den gula avstå-knappen, som är L-väljarnas preferens enligt SvD/SIFO, har inte fått den uppmärksamhet som den förtjänar. Jag menar att den gula knappen skulle ge L den bästa utväxlingen av liberalt politiskt inflytande, utan att svika vallöftet om att inte ge Sverigedemokraterna inflytande.

L betalar ett överpris för att försvara den liberala demokratin. SD ses med rätta som ett hot mot den liberala demokratin, ett hot som måste röjas. Men när Liberalerna röstar nej till Ulf Kristersson (M) som statsminister betalar vi ett för högt pris. 

Genom att isolera M och KD flyttas tyngdpunkten på det politiska spektrumet vänsterut. Oavsett vem som blir statsminister, oavsett regeringskonstellation, kommer Socialdemokraterna att få inflytande över politiken. Det blir ett sämre utfall än i det gula avstå-scenariet. Vi ger frivilligt upp chansen att föra en mer liberal politik.

I opposition skulle L kunna påverka en M+KD regering i liberal riktning och samtidigt hålla vallöftet om att inte ge SD inflytande, givet att C inte gör upp med de rödgröna. Nyckelordet är inflytande, en term som inte tycks ha definierats tydligt nog. Man måste skilja mellan att SD röstar för politik som vi liberaler vill ha och att SD utpressar partier för att ge dem sina röster.

Att avsätta Löfven som statsminister och tillsätta Andreas Norlén (M) som talman är ett exempel på den första typen av inflytande. SD:s röster sammanföll med Alliansens. Men om SD hypotetiskt hade krävt något antiliberalt av Alliansen i utbyte för dessa röster så hade det varit fråga om "utpressarinflytande".

Som oppositionsparti skulle L kunna utnyttja de båda typerna av SD-inflytande till sin fördel. L skulle kunna lobba för liberal politik, hoppas på SD-stöd och rösta nej till förslag som är av utpressarkaraktär. Som regeringsparti hade L däremot varit utsatt för utpressningsrisken. Därför är även en ja-röst sämre än en avstå-röst.

Ett krux med att gå i opposition är att partitopparna inte skulle få ministerposter. Men det är ett mycket litet problem, om alls, sett till partiets bästa. Man behöver inte vara hjärnkirurg för att förstå varför partitopparna inte delar denna åsikt. En regering bestående av M och KD skulle bli svag och riskera att fällas. Men det är inget som L i opposition ska behöva bry sig om. Vi är för små för att ta det ansvaret. Partiet behöver satsa allt på att växa i stället.

Överpriset för försvaret av liberal demokrati betyder att vi undervärderar den liberala ideologin inom den demokratiska sfären. Vi är beredda att ge upp för mycket liberal politik till konservatism och socialism då vi felprissätter försvaret av den liberala demokratin. I grunden beror den ideologiska felprissättningen på att Liberalerna inte tagit och rett ut den liberala ideologin på allvar. Vi har varit för benägna att samarbeta med andra partier när det har ansetts vara för landets bästa.

För vissa sågs namnet Folkpartiet som ett skydd mot just liberala strömningar. När namnbytet sedan skedde omgärdades det inte av någon ideologisk analys och debatt. En period av fristående opposition skulle passa Liberalerna utmärkt givet dagens mycket osäkra opinionsläge. Då skulle vi få tid och kraft att utveckla den liberala ideologin och utifrån den bygga och marknadsföra en modern liberal sakpolitik.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.