Ska tiggeri förbjudas? Hela debatten

”Liberaler kan visst förbjuda tiggeri”

Att automatisk tolka förslaget om tiggeriförbud som xenofobi eller antiziganism är intellektuellt ohederligt, politiskt destruktivt och faktiskt inte så socialliberalt, svarar Vellingeliberalerna till partikamraterna Birgitta Ohlsson och Christina Örnebjär.

REPLIK Våra partikollegor i riksdagen Birgitta Olsson och Christina Örnebjär kritiserar i en debattartikel förslaget att förbjuda tiggeri. Författarna anser att ett förbud inte fungerar och menar att den enda acceptabla lösningen går via EU. Vi med flera inom Liberalerna delar inte den uppfattningen. Vi måste angripa problemet såväl här som i EU.

Vellingeliberalerna har länge varit överens med våra moderata kollegor lokalt om att kommunen måste agera mot tiggeriet. Vi tänker inte låta Vellinge kommun utvecklas i samma riktning som Malmö och Lund. Tiggeri undergräver samhällskontraktet mellan stat och medborgare och konserverar fattigdom. De styrande moderaterna vill med stöd av oss i Liberalerna hitta ett sätt att förbjuda tiggeri i delar av vår kommun. Med nuvarande situation med passiva lagstiftare i riksdagen har vi inget annat val än att försöka finna egna vägar.

Olsson och Örnebjär (L) menar att förbud inte fungerar, utan att det skulle skapa fler tiggare. Man skriver: ”Erfarenheter från Danmark gör gällande att det inte blir färre tiggare trots ett maxstraff på sex månaders fängelse för tiggeri. Tvärtom kunde vi läsa i Sydsvenskan förra året att det i stället blivit fler som tigger.”

Hur författarna kommer till den slutsatsen övergår vårt förstånd. Av artikeln de nämner framgår att fler blivit fällda, men det i sig säger ingenting om huruvida ett tiggeriförbud minskar antalet tiggare.

Vad vet vi då? I en studie genomförd bland rumänska migranter i Stockholm, Oslo och Köpenhamn: When poverty meets affluence. Migrants from Romania on the streets of Scandinavian capitals. (Djuve et al, 2015) har forskare undersökt hur migranterna får sin utkomst i respektive stad. Man konstaterar att en betydligt större andel av de intervjuade i Stockholm och Oslo ägnade sig åt tiggeri än de som befann sig i Köpenhamn. I Köpenhamn fick man i högre grad inkomster från olika typer av temporärt arbete, som att samla in returflaskor, sälja magasin, gatuförsäljning och -uppträdande och annat – i synnerhet jämfört med Stockholm. I Köpenhamn är tiggeri förbjudet, i Stockholm och Oslo är det tillåtet. Ifall ovanstående är en bättre prognos på hur ett förbud skulle fungera lämnar vi åt andra att avgöra.

Olsson och Örnebjär verkar dessutom se dolda motiv bakom förslaget till tiggeriförbud och skriver:

”Trots att det är något som funnits i vår gatumiljö i många år är det först när det började handlar om andra EU-medborgare, och då främst romer, som det blev en debatt och ett problem.”

Detta är både missledande och insinuant. Gatutiggeri började förvisso att uppträda igen i mitten av 90-talet, efter att ha varit sällsynt i decennier. Även detta debatterades emellertid, i synnerhet kopplingen till psykiatrireformen.

Den form av tiggeri som utförs av utländska medborgare på ett organiserat och geografiskt utbrett sätt har vi dock inte sett förut. Vem som helst förstår att de utländska tiggarnas sociala rättigheter är uruselt tillgodosedda av deras hemländer. Det innebär dock inte att de har rätt till det svenska välfärdssystemet. Ifall Olsson och Örnebjär vill ändra på det förhållandet bör de tydligt deklarera det.

Tanken att våra medborgare skulle ha en moralisk förpliktelse att tolerera tiggeri på grund av andra länders tillkortakommanden accepterar allt färre. Fattigdom angriper man genom utbildning, arbete och sociala reformer i det land de är medborgare.

Att automatisk tolka våra medborgares vilja att få stopp på tiggeriet som xenofobi eller antiziganism är intellektuellt ohederligt, politiskt destruktivt och faktiskt inte så socialliberalt.

Vi delar författarnas uppfattning att det krävs ett ökat tryck på länder som behandlar delar av sin befolkning som skräp, men det kan inte tjäna som ursäkt för politisk passivitet inför inhemska problem.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.