LF: Hamiltons propaganda utelämnar väsentliga fakta 

Ulla Hamilton från Friskolornas riksförbund argumenterar emot att det ska införas ett avdrag för fristående skolor i enlighet med vad som föreslås i utredningen En mer likvärdig skola. Hon utelämnar dock viktiga fakta. Fakta som väsentligt förändrar den bild hon presenterar. 

Ulla Hamilton noterar att en ”återkommande invändning är att kommuner ska ersättas högre än friskolor, eftersom de har ett bredare uppdrag”. Det enda argument som hon presenterar därefter är att inte heller friskolor alltid är fulla. Det är det ingen som har hävdat.  

Kommunernas bredare uppdrag följer av en lagstadgad skyldighet att anordna, jag citerar ”grundskola i den omfattning som krävs för att bereda utbildning för alla i kommunen som är berörda” (skollagen 29 kap 24 §). I princip innebär det att kommunen alltid ska vara beredd att ha skolplatser till alla elever. Nu kan kommunerna räkna med att de flesta som valt friskolor stannar där, men skulle lagen följas bokstavligt skulle de alltid stå med en överkapacitet motsvarande samtliga elever – även de som går i en friskola. 

När kommunen ska erbjuda plats ska den vidare beakta vad som ”är ändamålsenligt från kommunikationssynpunkt för eleverna” (skollagen 29 kap 29 §). Det betyder att kommunen behöver sprida sina skolor geografiskt.  

Båda dessa förhållanden gör att det uppstår tomma platser på kommunala skolor – inte för att de vill ha det så, utan för att de måste. Om vi till exempel tänker oss att en full klass med 30 elever kostar 2,6 miljoner kronor blir det knappt 87  000 per elev. När det bara är 25 elever i klassen sjunker kostnaderna till cirka 2,5 miljoner eller 100 000 kronor per elev. Tomma platser i en skola är med andra ord dyra, eftersom lokalhyror och lärarlöner delas ett klart lägre antal elever än det optimala.

I en kommun med fristående skolor medför det att skolpengen blir större än vid ett optimalt elevantal eller för att låta Friskolornas riksförbunds eget yttrande över utredningen tala: ”Eftersom beloppet beräknas utifrån kommunens genomsnittskostnader så minskar ersättningen per elev om antalet elever i de kommunala skolorna ökar och ökar om antalet elever i den kommunala skolan minskar.” 

Det går inte att säga bättre. Den stora kostnaden för utbudsansvaret är att det uppstår tomma platser på kommunala skolor, som i sin tur drar upp den skolpeng som kommunerna behöver betala. Det är här som överfinansieringen av de fristående skolorna uppstår. I sitt försök, att med friskolornas egenintresse för ögonen, lägga till rätta bilden av finansieringen glömde Hamilton bort denna avgörande detalj. 

Att kommunens tomma platser med dagens beräkningssystem för skolpengen leder till en överfinansiering är ovedersägligt. Fristående skolor kan sedan välja att använda överfinansieringen till att antingen maximera vinsten genom att alltid ha fulla klassrum, eller att göra en pedagogisk vinst med färre elever. De vinstdrivande koncernerna väljer stora klasser, medan många av de andra väljer små.  

Ulla Hamilton har rätt i att det finns många fristående skolor som med ett avdrag, i linje med det som utredningen föreslår, kommer behöva öka sina elevgrupper något för att få det att gå runt. Men vore hennes omsorg primärt dem, så skulle hon förespråka ett helt förändrat system med en bottenfinansiering av varje undervisningsgrupp och en mindre rörlig ersättning per elev – det skulle nämligen gynna just de huvudmännen allra mest. 

Nu skjuter hon i stället de små huvudmännen framför sig för att försvara överfinansieringen av hela den fristående sektorn. Och faktum kvarstår: Det är orimligt att tomma platser i kommunala skolor ger friskolorna betalt för ett uppdrag de inte har – men det är vad som sker i dag. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.