Lex Lilla Hjärtat finns redan – nu krävs andra åtgärder

Den treåriga flickan Lilla Hjärtats hjärtskärande situation och död sätter ljuset på åtgärder som länge behövts. I Sverige är föräldrarätten stark: det krävs en hög nivå av omsorgssvikt för att skyddslagstiftningen LVU ska kunna tillämpas och när ett barn har placerats är principen att återförening med föräldrarna ska ske så snart som möjligt. Båda dessa rättsprinciper bör skyndsamt ses över.

Den så kallade lex Lilla Hjärtat som både opinion och politiker efterfrågar finns dock redan. Möjlighet att göra vårdnadsöverflyttning till familjehemsföräldrar regleras i föräldrabalken och kan göras när ett barn har så starka band till sitt familjehem att det uppenbart är bäst för barnet att vara kvar. Det ska göras även om föräldrarnas situation har förbättrats, och ser endast till barnets anknytning. Efter tre års placering är socialtjänsten skyldig att överväga detta men det finns inget hinder att det görs tidigare. Vad som är bäst för barnet ska alltid vara avgörande.

På denna punkt har lagen redan ett starkt barnperspektiv och det finns rättspraxis där man tydligt sett till barnets bästa i liknande fall. Dock görs relativt få ansökningar om vårdnadsöverflyttning, ibland kanske av okunskap, ibland för att det finns anledningar som talar emot. Jag vet inte vilka överväganden socialtjänsten har gjort gällande Lilla Hjärtat, men utifrån kravet på lagändring bör sägas att det redan i dag finns möjlighet att förhindra att barn rycks upp från den familj den upplever som sin egen. Ännu tydligare vore om den infördes i LVU.

Ytterligare åtgärder krävs för att barns bästa ska säkras i situationer som denna.

1. I den aktuella kammarrättsdomen fastslås att det inte längre finns ”påtaglig risk” för flickan att återförenas med föräldrarna. För att ett barn ska kunna omhändertas krävs ett missförhållande av digniteten att det innebär en påtaglig risk för barnets hälsa och utveckling. LVU-vården ska upphöra när den påtagliga risken inte längre finns. Problemet är att den nuvarande definitionen av påtaglig risk är otydlig, och den rättspraxis som finns på området har inte hängt med vare sig kunskapsutvecklingen gällande barn eller det stärkta barnrättsperspektivet. Att tydliggöra LVU på denna punkt är avgörande för att socialtjänsten ska kunna göra sitt jobb: att tillgodose barns behov av skydd och stöd, trygghet och omsorg. I SOU 2015:71 fanns en bra början, men det behövs mer.
2. Grundprincipen att placerade barn ska återförenas med sina föräldrar har under lång tid genomsyrat den svenska sociala barnavården. För att revidera den måste vi bestämma oss för hur vi ser på barns behov av kontinuitet och vilken grundsyn vi har på barn: är barn i första hand föräldrarnas eller har barn en självständig ställning? Är blod alltid tjockare än vatten? Frågan bör vara enkel att besvara i ett land som gjort barnkonventionen till lag. Sedan behöver socialtjänsten å ena sidan resurser och verktyg för att jobba mer aktivt med stöd till de biologiska föräldrarna när det finns ett reparerbart missförhållande och en positiv grundanknytning, så att barnets placering då kan bli en temporär åtgärd. Å andra sidan behöver socialtjänst och domstol ha förutsättningar att stå på barnets sida när återförening inte bedöms vara bäst för barnet.

Politiskt agerande krävs och det är glädjande att såväl regering som opposition är eniga om att åtgärder behövs för att barnets bästa ska få genomslag. Risk finns att detta kan hamna i skymundan av den pågående pandemin, men förhoppningsvis finns ändå kapacitet att agera så att vi inte förlorar fler livsavgörande år för utsatta barn. Sammanfattningsvis: säkerställ resurser till socialtjänsten, barnrättskompetens till domstolarna och vänta inte längre med nya LVU.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.