Debatt
Lärarutbildning
30 mars 2016 kl 06:00

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Låt staten ta över lärarnas fortbildning

Om staten ansvarar för fortbildningen av lärare skulle likvärdigheten i skolan öka. Det finns ingen anledning till att fortsätta göra skillnad på huvudmannaskapet för lärarnas grundutbildning respektive fortbildning.

Det här är en opinionstext

I Sverige har vi sedan tidigt 1980-tal haft en ordning där staten tar ett huvudansvar för grundutbildningen av lärare och lärarnas arbetsgivare (kommunala och fristående huvudmän) ett huvudansvar för lärarnas fortbildning. Med undantag av några få statliga satsningar, nu senast genom ”Lärarlyftet”, har denna ordning rått oinskränkt.

Många skulle känna sig obekväma med att överlåta huvudansvaret för grundutbildningen av lärare till en annan aktör än staten. Genom att skapa en minsta gemensam struktur, gemensamt innehåll, och en likvärdig finansiering skapas en gemensam acceptabel lägstanivå för landet i sin helhet. 

Genom ett statligt ansvar för grundutbildningen av lärare skapas ett grundfundament för en likvärdig skola, är tanken.

Samma resonemang återfinns inte i frågan om lärares fortbildning. Till skillnad från grundutbildningen har nämligen ansvaret för lärarnas fortbildning följt med i den generella decentraliseringstrenden som inleddes under 1980-talet och som fullbordades genom kommunaliseringen.

Under denna tidsperiod har inte endast en förskjutning i ansvar skett utan också en förskjutning i både begreppsanvändning och innehåll. Från att fortbildningen var ett statligt ansvar, realiserat genom länsskolnämndernas fortbildningsorganisation, har det blivit ett decentraliserat huvudmannaansvar benämnt kompetensutveckling snarare än fortbildning.

Skillnaden ligger inte endast i terminologin utan även i innehållet. Från att fortbildningen ofta var en fråga om lärares fortsatta bildning inom ett ämne eller didaktiska färdigheter - kanaliserat genom att läsa kurser på universitet och högskola med B-avdrag - har en förskjutning skett mot en kompetensutveckling med allmänt skolutvecklingsinnehåll, där arrangören ofta varit någon annan än just universitet och högskolor. 

Förskjutningen i innehåll har också gått hand i hand med vem som ansvarat för uttolkningen av behoven. Från att ha utgått från ett egenupplevt behov från lärare och lärarkollegieum - till ett arbetsgivarbehov som yttrat sig som ett allmänt skolutvecklingsperspektiv.

Utvecklingen har inneburit ett flertal saker. Det har dels minskat lärarkårens autonomi, genom att förskjuta beslut om lärarkårens utveckling från professionen och uppåt i styrkedjan. Det har dels inneburit en förflackning av lärares möjligheter att uppdatera, utveckla och fördjupa kunskaper och färdigheter förvärvade i grundutbildningen. 

Från slopandet av det tidigare så kallade B-avdraget under tidigt 1980-tal, det avdrag som tidigare möjliggjorde för lärare att studera en viss tid vid universitet med två tredjedelar av sin lön, fram till Lärarlyftet 1 som initierades 2007, har lärares möjligheter till reell fortbildning varit närmast obefintliga. I nästan 30 år således.

Denna utveckling beskrivs förtjänstfullt i Leif Lewins utredning av skolans kommunalisering (SOU 2014:5).

En våg av insatser med ambition att vara professionsstärkande sveper just nu genom svenska skolor. Ofta pekas det kollegiala lärandet ut i dessa sammanhang som den metod som ska lyfta resultaten. 

Mycket talar för att en systematisk och långsiktig strävan med ett sådant arbete ger goda resultat för elevers lärande. Det står dock inte i motsats till en gedigen akademisk professionsutbildningsinsats som vi här redogjort för. 

Vi anser att det nu är hög tid att reformera fortbildningssystemet för lärarna och återupprätta en fortbildning värd namnet. Vi föreslår därför:

• Att staten tar över ansvaret för lärarnas fortbildning. Staten bör ansvara för både lärarnas grund- och fortbildning. Därmed återupprättas en gedigen fortbildning för lärarna samt att de mekanismer som i till exempel Lärarlyftet 1 gjorde att kommuner i behov av fortbildningsinsatser inte tog del av satsningen kan kringgås. Likvärdigheten i systemet skulle öka.

• Att staten också tar ansvar för kompetensförsörjningen. Skolverkets nya statistik över lärarbehörigheter visar att det finns en tydlig regional skillnad i tillgång till behöriga lärare. Problemen tycks större i till exempel Norrlands inland än i övriga Sverige. Genom ett statligt system kan resurser styras dit de behövs.

• Att lärarnas kompetensutveckling fortsatt är ett arbetsgivaransvar. All kompetensutveckling som lärare har fått sedan decentraliseringen av skolan har inte varit dålig, men den har helt trängt undan fortbildningen.

Ett statligt ansvar för fortbildningen betyder att huvudmännen kan fortsätta att fokusera på kompetensutvecklingsinsatser som uppfattas som angelägna för den egna verksamheten.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.