Replik. Om några dagar inleds ramadan, och Nima Dervish frågar sig i en krönika (Dagens samhälle 22 maj) huruvida detta ska betraktas som en svensk tradition eller inte? Den är ju likt övriga ”kommersiella” högtider inte tillgänglig för andra än muslimer?
I Sverige finns idag en mängd globala traditioner och högtider. De uppmärksammas ofta i media, och blir även motiv för kommersialisering. Vem har kunnat gå miste om alla specialerbjudanden som svenska livsmedelsbutiker erbjuder muslimer under denna månad?
Men det finns även de som inte anser att denna månad har någon särskild betydelse för Sverige och att den ej behöver uppmärksammas. I fjol inträffade Eid-ul-Fitr, högtiden vid slutet av ramadan, mitt under pågående Almedalsvecka. Jag påpekade då i en debattartikel att svenska politiker, i sin iver att tala om vilka värderingar som ska betraktas som svenska, glömde bort att önska alla landets muslimer en trevlig högtid. Detta trots att flera ledare, däribland i Kanada och Storbritannien, var noga med att göra det.
Mycket korrekt är Ramadan en muslimsk högtid, och att fasta är en viktig del av den muslimska tron. Men fasta i form av dyrkan och hälsovård förekommer i alla världens religioner och kulturer, vilket även påpekas i Koranen (2:183). Det är således inte företeelsen som är icke-svensk, utan dess utformning och dess syfte, vilket enligt denna vers inom islam är att man ska utveckla sin personliga godhet.
Under ramadan är det av särskild betydelse för mig att tjäna mina medmänniskor. Den självpåtvingade hungern får mig att känna ökad medkänsla för människor i behov. Det gör också att jag vill tillbringa dagen med att hjälpa människor i min omgivning.
Så även om man inte tycker att ramadan ska inkluderas som en svensk tradition, kanske betydelsen av dess ideal och lärdomar borde bli mer påtagliga i vårt samhälle. Detta tycker jag att alla muslimer borde medverka till.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
