Stefan Löven avslutade Järvaveckan med ett löfte om att rusta upp förorterna. Måhända är det valfläsk, men jag vill ändå poängtera att det är positivt att Socialdemokraterna inser att det börjar bli ohållbart ute i förorterna. Låt mig ge ett par råd till både S och alla andra partier som vill ta itu med problemområdena. För oss som bor i förorterna är det blodigt allvar, bokstavligt talat.
Först och främst. Sluta behandla oss som bor här som kulturella konservburkar. Vi är inga representanter varken för våra hemländer, kulturer eller religioner. Vi är bara individer, som ni. Vi älskar, hatar och fattar kloka och dumma beslut. Att tvinga oss representera en hel kultur som inte ens existerar i Sverige är som att göra förorterna – och oss – till en safari-attraktion. En plats där ni handlar exotisk mat och tittar på människor i traditionella kläder.
Vill ni se irakisk, persisk eller kurdisk kultur är det bara att ta flyget. Oss bör ni behandla som likvärdiga människor och medborgare.
Men, de som vill bevara sin kultur och lära sina barn om sina rötter? Det låtar ganska liberalt att tala om ”andra” människors rätt av att ”bevara” sin kultur. I verkligheten är det dock en indirekt uppmaning till rotlös nationalism. Det skapar förvirring och en verklig känsla av rotlöshet för barnen och andra generationen.
Religiös extremism är ett av de största problemen som vi möter varje dag här i förorten. Frågan är obekväm för politiker, jag vet. Men, det går inte att undvika den om vi vill lösa segregationen. Ingen normalfuntad människa vill låta sina barn gå i skolor där IS-krigare dyrkas som idoler. Fler och fler av förortens skötsamma kommer därför att flytta. De som stannar kvar är de som inte kan ta sig ut. Deras barn kommer att bli lätta byten för extremisterna och radikaliseras.
Hederskultur är än idag en känslig fråga som ofta hanteras valhänt och undvikande. Samtidigt fortsätter flickor att falla från balkonger, tvingas in i barnäktenskap och könsstympas. Små flickor bär slöjor och mord eller hot om mord på flickor och HBTQ-personer blir allt vanligare. Bland familjer cirkulerar ”instruktioner” om hur man ska ”rädda sin heder” om barnen blir försvenskade. Går ens att lösa ett sådant komplicerat problem utan att tala om värderingar?
Visst är det enklare att inte diskutera värderingar än att göra det. Men, varför ska vi tala om värderingar? Därför att alla kulturer inte har haft 200 år av fred på sig för att utveckla ett lika tolerant, jämställt och högtstående samhälle som det svenska. Det är ju därför folk söker sig hit – och inte till Zimbabwe eller Kazakstan!
Har man sökt sig hela vägen till Sverige, förväntar man sig knappast att leva som om man levde i Bagdad. Man ska prestera för att integreras successivt in i det svenska samhället. Och visst kan man bevara sidor av sin kultur. Men vissa typer av kulturellt arv som man bär med sig bör assimileras helt. Ett och samma samhälle kan inte hysa både en hederskultur där flickor könsstympas och mördas och en barnperspektiv-kultur där barns integritet och vilja respekteras. Den kombinationen har aldrig fungerat och kommer aldrig att göra det heller. Inte heller är det önskvärt.
Förorterna har många problem att lösa. Arbetslöshet, språksvårigheter, segregation, kvinnoförtryck, klanmentalitet och sekterism. Vi har lång väg att gå. Vissa problem kan man kanske lösa på 10-20 år, andra behöver vi troligen ett par generationsbyten för att komma åt. Under dessa år kommer många liv att släckas i förorterna. Därför är det viktigt att börja här och nu. Ingenting går fortare om vi ger upp.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
