Miljonprogrammet Hela debatten

”Låt miljonprogrammet växa inifrån”

Miljonprogrammets bebyggelse har uppenbara förtjänster som måste lyftas fram och utnyttjas till fullo. Att betrakta och döma 60- och 70- talets bostadsområden med en snäv bild av innerstaden som måttstock ger en förenklad och negativ bild av en livsmiljö med stora kvaliteter, skriver arkitekterna Klas Ruin och Ola Broms Wessel.

REPLIK. Debatten om miljonprogrammets framtid har under kort tid ändrat riktning i och med det växande underskottet av bostäder och inflyttningstrycket på storstadsregionerna. Två debatter har kopplats samman: lösningar på bostadsbristen och utvecklingen av miljonprogrammet har nu blivit ett. Renovering och komplettering kommer vara en avgörande del av de stora stadsförändringar vi står inför.

Vi är nu på väg mot en topp i bostadsproduktionen och står inför en hittills oprövad utmaning, att bygga mycket inom befintliga bostadsområden. På 1960- och 70-talet byggde man nya förstäder på jungfrulig mark. På slutet av 90- och under 00-talen omvandlades ofta stadsnära industriområden till nya bostadsområden. Nu står vi inför att bygga – komplettera – inom befintliga bostadsområden och allt oftare inom miljonprogrammet. Hur gör vi?

Rikard Starcks och Eva Tenows debattartikel den 17 september argumenterar för att det krävs en strukturell förändring av miljonprogrammets stadsplaner för att möjliggöra denna förtätning. Ett förlösande alexanderhugg från ovan förordas (igen). Trafiksepareringen ska brytas och den öppna planen ersättas av kvartersbebyggelse, gator och radhus.

I linje med artikelförfattarnas resonemang leder inte sällan hyllningen av innerstadens stenstadskvarter till att innerstadens förtätningsprojekt förhåller sig respektfullt till platsen när den ska kompletteras medan miljonprogrammets nytillskott tvärtom bör bryta av på alla tänkbara sätt; i skala, form, material, färg och upplåtelseform.  

Det är en inställning som känns igen från många dyra och ytliga renoveringar som genomförts med avsikt att ändra den yttre bilden av områden som haft dåligt rykte.

Till skillnad från dessa resonemang menar vi att miljonprogrammets bebyggelse har uppenbara förtjänster som måste lyftas fram och utnyttjas till fullo. Att betrakta och döma 60- och 70- talets bostadsområden med en snäv bild av innerstaden som måttstock ger en förenklad och negativ bild av en livsmiljö med stora kvaliteter.

De röster som sedan länge kritiserat att den varierade täta staden är den enda vägen till social och miljömässig hållbarhet har på senare tid fått allt mer genomslag. Det ledande forskningscentret för hållbar stadsutveckling, Mistra Urban Futures, har till exempel ändrat sin målformulering för stadsutveckling från ”rättvis, tät, grön” till ”rättvis, tillgänglig, grön”. Det är god och rättvis tillgänglighet till staden som är målet snarare än täthet i sig.

Just bilden av en tät varierad stad som Starck och Tenow målar upp blir i detta fall en kuliss som gör anspråk på att vara lösningen när den i verkligheten snarare hindrar diskussionen om mål så som god tillgänglighet för samhällets alla grupper till såväl stadens service som grönområden och bilfria miljöer.

Snarare än att bygga en tillåtande stad som ger plats åt just alla kan önskemålet om formmässig variation, hus som står tätt och innerstadens gårdskvarter tendera att bli en tvångströja när den används som rättesnöre i alla lägen.

Att hävda att 1960-talets planering, husens form eller trafiksepareringen skapat den allt mer segregerade staden är en grov förenkling. Senaste decenniernas fokus på innerstadskärnans liv och konsumtionskultur har en stor del i den ökande segregeringen och utanförskapet och den skeva schablonartade bild av miljonprogrammets stad som misslyckad som så ofta används.

I vårt arbete med miljonprogrammens renovering och komplettering ser vi möjligheter i stadsplaner och kvalitéer i det byggda som behöver tas till vara. I miljonprogrammets dna finns redan inbyggda möjligheter till en kreativ och odogmatisk förändring.

Nu när miljonprogrammet åter är en central del i lösningen av bostadsbristen och alltfler privata aktörer inser hur goda förutsättningarna är till projekt på mark där infrastruktur redan finns bör vi anslå ett inifrånperspektiv och utveckla en stad där vi inte ännu en gång förkastar föregående generationers arbete.

Miljonprogrammet, en dryg fjärdedel av vår totala byggnadsmassa, är oundvikligen en självklar del av framtidens stad, här finns i regel bra tillgänglighet till kollektivtrafik, stora grönytor för rekreation och odling, välplanerade lägenheter i hus av förvånansvärt god kvalitet som relativt lätt kan energieffektiviseras och inte minst bor här en stor del av befolkningen som kommer vara med att bygga det framtida samhället.

Det som krävs är en gradvis upprustning och komplettering som bygger vidare på det som är välfungerande, tillskott av adekvata lokaler för verksamheter och föreningar, nya religiösa rum, ökat utbud av samhällstjänster och planerings- och byggprocesser där de boende är delaktiga.

Fotnot: Arkitekterna är specialiserade inom arbeten med miljonprogrammets upprustning och komplettering av såväl bostäder som offentliga byggnader. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.