Debatt
Demokrati
10 juni 2013 kl 05:30

Denna artikel publicerades för 7 år sedan

Låt medborgarnas bästa styra välfärden

Den politiska debatten behöver förvalta medborgarnas vilja till förändring och forskarnas signaler om att nuvarande marknadsorienterade välfärdsmodeller inte håller måttet. Demokratiseringen av välfärden har kommit för att stanna.

Det här är en opinionstext

Vi anser att alla politiker först och främst skall se till medborgarnas och samhällsekonomins bästa vid utformning och organisering av vård, skola och omsorg. Vi menar att dessa tjänster skall vara jämlika, av hög kvalitet och kostnadseffektiva. Vi vill också möjliggöra goda arbetsvillkor för de anställda och vi värnar brukar- och arbetstagarinflytande. Dessutom vill vi se en faktisk mångfald till innehåll och utformning där idéburen verksamhet ges större utrymme.

Svenskt Näringsliv och Timbro avfärdar ifrågasättande av marknadsmodeller och vinstintresse inom välfärden som vänsterorienterad förbudspolitik. SNS-rapporten från 2011 viftas bort till förmån för enstaka utvärderingar, gärna baserade på så kallade brukarenkäter, som på vissa punkter skulle tala för att privat driven verksamhet inte skulle vara sämre än offentligt driven, eller rent av bättre.

Men argumenteringen sker utan att vare sig bemöta den breda folkopinionen mot vinster i välfärden eller problematisera det faktum att effekterna av ”marknadiseringen” ofta är komplexa och ger återverkningar på flera områden såsom likvärdighet i tjänster, segregation, bristande kontinuitet eller högre kostnader. Betydligt mer relevanta frågor att ställa borde vara; vilka utvärderingar påvisar att konkurrensutsättning och kommersiella intressen har resulterat i mer jämlika och kostnadseffektiva välfärdstjänster? Vilka utvärderingar talar samtidigt för att inflytandet över tjänsternas innehåll och utförande för den enskilde medborgaren har ökat? Vilka utvärderingar talar också för att bättre arbetsvillkor och mer arbetstagarinflytande för personalen har uppnåtts?

Nej, argumenten pekar snarare i riktning mot att rättfärdiga nuvarande ordning där välfärdspolitik reduceras till näringspolitik och medborgare reduceras till kunder på en marknad. Samtidigt är detta fullt förståeligt då företrädare för näringslivet knappast kan förväntas göra annat än att försvara sina intressen. Men debatten om vinster och konkurrens i välfärden ska inte föras i styrelserummen hos skol- och vårdbolagen och deras företrädare, den ska föras i de folkvalda församlingarna och mellan politiker och medborgare.

Sanningen är snarare den att privatiseringsivern hos Bildtregeringen i början på 90-talet till stora delar drevs igenom utan stöd från grundligare utredningar och få politiker förutsåg då utvecklingen av internationella koncerner. Samtidigt stod det redan känt sedan 80-talet att privatisering av offentliga uppgifter ofta kantas av stora problem, vilket till exempel den amerikanske forskaren John Donahue påvisade utifrån ett stort underlag av privatiseringsprojekt i USA. Denne ställde också upp tre villkor som måste vara uppfyllda för att välfärdsmarknaden ska fungera, nämligen fungerande konkurrens, effektiv inspektion av kvaliteten och välpreciserade kontrakt.

Närmare 30 år senare kan konstateras att den ideologiska låsningen har bidragit till att Sverige inte har kommit till större insikt än vad som var välkänt på andra sidan Atlanten redan innan det landsomfattande privatiseringsexperimentet sjösattes i Sverige. Donahues tre marknadsvillkor har visat sig relevanta även här; med stora ägarkoncentrationer av riskkapitalägda koncerner, en livlig debatt om behovet av mer kontroller och tillsyn och vådan av att inte kunna formulera fulltäckande kravspecifikationer och avtal.

Det är ett underbetyg till svensk välfärdsutveckling att vi fortfarande står och stampar i frågan om hur välfärdspolitik och näringspolitik bäst kan förenas. Debatten präglas också av en tydlig låsning i fråga om betydelsen av driftsform och behovet av nya alternativa välfärdsmodeller. Samtidigt ser vi hur Sverige sticker ut med att tillåta vinstdrivande skolor, tillsammans med Chile. Vi ser hur det i länder som Norge och Skottland ofta råder en politisk samsyn att kommersiella intressen inte gör sig besvär i välfärden; i Skottland handlar det främst om vården men i fallet Norge handlar det minst lika mycket om kommunal verksamhet som skola och omsorg. Detta blev tydligt när höyres partiledare Erna Solberg fick frågan om vinstdrivande skolbolag i Ekots lördagsintervju nyligen. Hon deklarerade tydligt att Norges motsvarighet till de svenska moderaterna inte vill att skolan blir en marknad och hon vill inte heller se vinstutdelning. Det har till och med gått så långt att brittiska, franska och tyska kommuner som gick i bräschen för privatiseringen nu lyfter tillbaka viktiga samhällsfunktioner i egen regi, för att uppnå högre kvalitet, bättre tillvaratagande av allmänintresset och minska kostnaderna.

Det blir också tydligt hur den ideologiska låsningen tar sig uttryck hos vinstförespråkare när lagen om valfrihetssystem (LOV) inom hemtjänsten beskrivs i ord av att medborgarna där inte reduceras till kunder. I en omfattande rapport från Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum från i år redovisas effekterna av LOV. Där konstateras att forskningen så här långt inte har kunnat påvisa att syftet med reformen - ökad mångfald och kvalitet - har uppnåtts. Däremot konstateras att valfrihetssystem gynnar resursstarka individer och att alltför många utförare försvårar samordningen av omsorg och vård. Vidare pekar rapporten på tecken om ökade kostnader för kommunerna, bland annat till följd av olika transaktionskostnader. Tidigare har även Mats Thorslunds forskarlag vid Karolinska Institutet framfört kritik mot LOV just därför att de äldre faktiskt reduceras till kunder på en marknad trots att de många gånger inte kan agera som rationella och välinformerade kunder.

När det gäller huruvida den idéburna sektorn skulle mäkta med ett större ansvar inom svensk välfärd menar vi att utvecklingen mot högre grad av idéburna inslag inom vård, skola och omsorg bör följas av olika stödsystem. På samma sätt som i Storbritannien skulle även Sverige kunna inrätta utvecklingsfonder och särskilda sociala banker riktade mot icke-vinstutdelande bolag. Konceptet med idéburet offentligt partnerskap innebär dessutom att den offentliga huvudmannen och den idéburna aktören bedriver verksamheten mer eller mindre hand i hand. Istället för att lämnas vind för våg med ett flerårigt avtal utan påverkansmöjligheter i efterhand möjliggöra denna konstruktion löpande dialog och detaljstyrning från kommunen eller landstinget kan undvikas.

Vi är övertygande om att den politiska debatten på allvar behöver ta sin an utmaningen att förvalta medborgarnas vilja till förändring och forskarnas signaler om att nuvarande marknadsorienterade välfärdsmodeller inte håller måttet. Demokratiseringen av välfärden har kommit för att stanna!

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.