Debatt
Jämställdhet
11 januari 2016 kl 10:07

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Låt Köln och Stockholm bli en varningsklocka

Gamla värderingar försvinner inte av sig självt så snart någon bosätter sig i Sverige. Händelserna under nyårsnatten i Köln och Kalmar, samt vid ungdomsfestivalen i Stockholm visar att det behövs ett aktivt arbete för att säkra de värderingar om jämställdhet, och kvinnofrid, som råder i vårt land.

Det här är en opinionstext

Paula Bieler
jämställdhetspolitisk talesperson och riksdagsledamot (SD)

Det nya året började brutalt. Händelserna i Köln, när de väl bekräftats, lämnade få oberörda. Den senaste veckan har vi också nåtts av rapporter om liknande händelser i Sverige, i Kalmar på nyårsnatten och nu senast på en av Stockholms största ungdomsfestivaler – återkommande under flera år men tystade inför allmänheten.

Plötsligt har jag kunnat läsa allt fler texter som i olika grad instämt i det vi sverigedemokrater fört fram sedan länge. Det finns stora värderingsskillnader mellan vårt land och de länder människor lämnar bakom sig när de kommer till Sverige för att söka asyl. Och det sker inte av sig självt att gamla värderingar försvinner så snart någon bosätter sig i Sverige. Därför behövs ett aktivt arbete för att säkra de grundläggande värderingar om jämställdhet, och särskilt kvinnofrid, som råder i vårt land.

Samtidigt har vissa relativister än en gång hävdat att detta inte alls är något nytt. Det är helt enkelt något inbäddat i mäns natur, sexism finns överallt, i alla kulturer. Upprop startades för att visa att även vita män tafsar och våldtar. Som om någon förnekat detta.

Sexism finns överallt. Personer som tar sig friheter med andras kroppar finns säkerligen i alla samhällen. Jag har råkat ut för min beskärda del av ovälkomna närmanden. De flesta av mina vänner och bekanta också, från såväl män som kvinnor för den delen. Men det innebär inte att alla samhällen är lika.

Sveriges första kvinnofridslag dateras till 1200-talet. Kvinnorov och våldtäkt har genom åren varit några av de hårdast bestraffade brotten, låt gå för att en dimension av objektifiering bitvis funnits närvarande då bortförandet av gifta kvinnor ansetts värre än av ogifta.

Det har lämnat sina spår i folksjälen. Ingen höjer på ögonbrynen åt örfilar och kastade drinkar som respons på ovälkomna händer. Sexualbrottslingar sätts på särskilda anstalter för deras egen säkerhet, då andra fångar ser ner på dem. Det finns ingen utbredd acceptans för synen att kvinnokroppen finns till för vilken man som än anser sig ha tillgång till den.

Det gör det på andra håll.

Genom åren har SD både lyft problembilden och föreslagit olika åtgärder. Det har handlat om allt från obligatorisk samhällsundervisning för invandrare till hårdare straff, inkluderat utvisning. Mothuggen från relativisterna har då handlat om kollektiv skuldbeläggning – att det vore fel att utgå från att personer med bakgrund i länder där kvinnans värde är obefintligt skulle behöva lära sig om kvinnans självklara frihet i Sverige, inte minst då den enligt dem inte existerar.

Men där har också funnits mothugg av annan karaktär, att utvisning inte straffar förövaren och att det bara är ett sätt att skjuta undan problemet.

Denna typ av kritik kommer ofta från personer som instämmer i problembeskrivningen av män som bär med sig en unken kvinnosyn, men samtidigt hävdar att det är svårt att göra något åt. Världen globaliseras, vi kan inte längre gömma oss undan det som finns på andra håll. I stället måste vi gilla läget, och därför akta oss för okända män, tänka på vår klädsel och lära oss självförsvar. Och, som vi sett i dagarna, införa ”fredade zoner” på badhus och andra offentliga utrymmen, i stället för att avlägsna de som ofredar.

Det är inget jag ställer upp på.

Jag är väl medveten om att det är ett privilegium att växa upp och leva i ett samhälle där män och kvinnor ser på varandra med ömsesidig respekt. Likaså om att en utvisning troligen inte gör någon till mindre av en våldtäktsman än han var tidigare. Men det är en markering, nog så viktig.

Ni kan tycka att det är själviskt, men tryggheten i att som kvinna veta att jag har samhällets stöd om någon tar sig friheter med min kropp är ett privilegium jag gärna vill behålla. Jag ser gärna att fler får ta del av det, förhoppningsvis ser vi en dag den självklara friheten över hela jorden, men det är också det enda sättet jag tänker släppa på privilegiet. Att låta det spridas till fler.

Inget blir nämligen bättre av att kvinnoförtryck sprids jämnare världen över. Inget blir bättre av att de samhällen som ser ner på och föraktar sexualförbrytare börjar anpassa sig efter dem i stället.

Det kommer alltid finnas sexförbrytare, men de ska aldrig få bli en del av vårt samhälle. I stället ska de överlämnas åt rättssamhället. Och de utländska män som vill behålla en alternativ rättsuppfattning från ett kvinnoförtryckande samhälle ska tillbaka till det samhälle de tydligen saknar. I Sverige hör de inte hemma.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 11 januari 2016 kl 10:07
Uppdaterad: 12 januari 2016 kl 10:34

Skribent

Paula Bieler
jämställdhetspolitisk talesperson och riksdagsledamot (SD)