Replik. Klimatfyrklövern Wijkman, Rockström, Goldmann och Burenius Magnusson pekar i en artikel på den stora klimatnyttan av svensk elexport, samtidigt som det så kallade kommunala vetot allt för ofta sätter käppar i hjulet för ny vindkraft. SKL menar i en replik att kommunerna generellt inte är negativa till utbyggnaden, men att det ibland blir ett ”nej” när olika intressen ska vägas mot varandra.
Vi håller med SKL om att många kommuner bidrar på ett positivt och konstruktivt sätt till utbyggnaden av vindkraft. Men tyvärr missbrukas vetot ibland och den bristande förutsägbarheten försvårar och fördyrar utbyggnaden. Det är särskilt olyckligt i en tid då vi behöver kraftsamla för att bekämpa klimatförändringen.
Läs också repliken
I förra veckan tydliggjordes återigen hur orimliga konsekvenserna av vetot kan bli – då en kommun som tidigare tillstyrkt en landbaserad vindkraftspark fyra år senare helt byter fot och avstyrker projektet. Detta trots att tillstånd meddelats enligt den ansökan kommunen tidigare tillstyrkt.
En nödvändig förutsättning för att erhålla tillstånd för vindkraft är att berörd kommun tillstyrker ansökan. I det aktuella fallet valdes en plats som kommunen själv pekat ut som lämpligt för vindkraft i översiktsplanen. Ett flertal möten, samråd och utredningar genomfördes och projektet anpassades efter kommunens önskemål gällande positioner och minimiavstånd till bostäder. I juni 2014 tillstyrkte kommunen projektet.
När kommunen sagt ja till projektet lades ytterligare omfattande resurser ner på att vidareutveckla parken. I september 2017 gav länsstyrelsen tillstånd enligt miljöbalken. Då väljer kommunstyrelsen plötsligt själv att överklaga beslutet, trots att kommunfullmäktige tidigare tillstyrkt den ansökan som tillståndet avsåg. I veckan ryggade så kommunfullmäktige sin tidigare tillstyrkan och använde det kommunala vetot med syfte att mark- och miljödomstolen ska upphäva det meddelade tillståndet.
Detta är inte ett rimligt förfarande. En kommun har redan genom planmonopolet ett mycket stort inflytande över utbyggnaden av vindkraft. Det kommunala vetot ger kommunenen ett oproportionerligt stort inflytande och åsidosätter rättssäkerhetsprinciper som är självklara vid varje annan myndighetsutövning än just vindkraftsetableringar. Ett ja måste vara ett ja.
En kommun ska naturligtvis inte kunna ändra sin inställning mellan prövningen i två instanser, när någon ändring av projektet inte förekommit. Det måste finnas en förutsägbarhet kring beslutsprocessen som gör det försvarbart att lägga ner den nödvändiga tiden och kostnaden på att utveckla vindkraftsprojekt.
Det kommunala vetot har varit starkt kritiserat sedan det infördes för snart tio år sedan. Regelverket har visat sig vara både rättsosäkert och ineffektivt. Tillämpningen har försvårat och förlängt tillståndsprocessen, tvärt emot dess syfte. Förra året föreslog också Energimyndigheten och Naturvårdsverket i en rapport till regeringen att bestämmelsen upphävs.
Myndigheterna konstaterar att miljöprövningen är fullgod även om vetot slopas. Kommunernas inflytande bevaras genom dess starka ställning som remissinstans i tillståndsprövningen och genom möjligheten att styra lokaliseringen via översiktsplanering.
Den erfarenhet av hur vetot använts som vi beskrivit ovan är ett extremt fall men det visar på det orimliga att ha en ordning där beslut fattas helt utan tillämpning av regler i sak. Det medför att beslut inte kan överklagas i sak och utrymme för godtycke och åtföljande osäkerhet. Det är inte värdigt en rättsstat och det motverkar dessutom de klimatpolitiska mål som vi annars så gärna omfamnar.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
