Debatt
Funktionsnedsättning
28 oktober 2018 kl 05:00

Denna artikel publicerades för ett år sedan

Låt inte samhällets mest utsatta falla mellan stolarna

Många av samhällets mest utsatta människor faller mellan stolarna när olika myndigheter avsäger sig ansvaret för att lösa deras problem. Det krävs förändring för att myndigheterna ska uppmuntras att ta sitt ansvar och inte lämpa över det på den enskilde. 

Det här är en opinionstext

Ingen ska behöva falla mellan stolarna. Men även i ett utbyggt välfärdssamhälle förekommer det att personer som är i uppenbart behov av stöd blir utan samhällets hjälp. Av olika skäl anser myndigheter att det inte är deras ansvar att bistå den enskilde.

Ett aktuellt exempel är 22-åriga Celine med dubbeldiagnosen Autism och ADHD. Hennes berättelse handlar, precis som för många andra, om att Arbetsförmedlingen anser att de inte kan hjälpa henne till arbete och därmed egen försörjning, eftersom hennes arbetsförmåga är för nedsatt. Försäkringskassan anser henne inte tillräckligt arbetsoförmögen för att hjälpa henne med ekonomiskt stöd i form av aktivitetsersättning. Celine har hamnat mellan stolarna. Det medför sociala, psykiska och ekonomiska konsekvenser både för henne och hennes anhöriga.

Det finns många andra exempel på personer med funktionsnedsättning som hamnar mellan stolarna. I en aktuell studie från Högskolan i Halmstad konstateras att 24 procent av alla unga vuxna med intellektuell funktionsnedsättning (utvecklingsstörning) i Sverige, står utan sysselsättning efter att de har gått ut gymnasiesärskolan. Deras berättelser handlar om hur de blir en sorts Svarte Petter. Kommunen, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen skickar dem mellan sig i åratal. Alla menar att de är någon annans ansvar.

Det mest absurda är att det alltid är samhällets mest utsatta som får ta smällen, medan de myndigheter vars ansvar det är att hjälpa dem inte drabbas alls. Trots att detta strider mot det allmänna rättsmedvetandet sker ingen förändring av vad som uppenbarligen är en felaktig incitamentsstruktur. Felet är att problemet hamnar hos den enskilde, som har obefintliga resurser att påverka i förbättrande riktning.

Detta är inte acceptabelt men det finns sätt att lösa det på, om viljan finns. En enkel lösning vore att alla berörda myndigheter åläggs att i sin bokföring skapa något man skulle kunna kalla ”tvistekonton”. På dessa konton kan de kostnadsföra insatser de ger till den som söker stöd och där det finns ett otillfredsställt stödbehov, även när myndigheten anser att den egna myndigheten egentligen inte är ansvarig för att stötta den hjälpsökande.

Därefter får inblandade myndigheter lösa ansvarsfrågan internt, utan att det behöver drabba den hjälpsökande. När en myndighet vinner en sådan tvist återgår pengarna till tvistekontot. Alltför höga utgifter på ett tvistekonto under en längre tid är en direkt signal till myndigheten om att det finns en obalans i systemet som behöver åtgärdas.

Alternativt skapar man en myndighetsövergripande fond, som ersätter individen under den tid det tar för myndigheterna att få klarhet i vilken myndighet som har ansvar att hjälpa till i det enskilda fallet. Om inget av alternativen kan genomföras av myndigheterna själva, så kan det regleras med ett regeringsbeslut (en förordning) eller genom lagstiftning (av riksdagen).

Är myndigheterna oförmögna att mellan sig avgöra tvisten får ärendet hänvisas till den vanliga förvaltningsrättsliga gången. Men väl att märka då utan att detta drabbar den hjälpsökande. Med modellen med myndighetsegna tvistekonton får myndigheterna däremot ett incitament att snabbt lösa och förebygga den här typen av problem. Den enskilde individen kan, istället för att uppleva sig motarbetad, motiveras att komma vidare med sitt liv.

Många av samhällets mest utsatta människor faller mellan stolarna, när olika myndigheter avsäger sig ansvaret för att lösa deras belägenhet. Det fortgår år efter år och Celine är tyvärr bara ett exempel. För att ingen ska ramla mellan stolarna behövs en extra stol. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 28 oktober 2018 kl 05:00

Skribenter

Gustaf Almenberg
oberoende konsult i ledarskapsfrågor
Magnus Tideman
professor handikappvetenskap, högskolan i Halmstad