Ett av regeringens viktigaste verktyg för att förverkliga sin politik är att i propositioner lägga fram lagförslag till riksdagen. I de flesta fall föregås detta av ett omfattande beredningsarbete både i och utanför regeringskansliet.
Utredningens uppgift är att arbeta fram ett underlag för ett politiskt ställningstagande. Det handlar om att ta fram fakta, analysera dem och lägga fram förslag, ofta på förändrad eller ny lagstiftning. För att lagstiftningsprocessen ska fungera som önskat är det av stor vikt att utredningarna håller hög kvalitet. Det finns dock sedan en tid oroväckande tendenser. Bland andra Riksrevisionen menar att det finns tecken på att utredningarnas kvalitet har försämrats över tid. Bilden har också bekräftats i Svensk Juristtidning av några av landets mest erfarna utredare.
Det är mot denna bakgrund angeläget att fundera på vad som kan göras för att säkerställa bra utredningar. Det finns åtminstone två problem som behöver åtgärdas.
För det första bör frågan om valet av lämpliga utredare diskuteras. Med fel kompetens hos utredare finns risken i förlängningen att ingenting till slut blir gjort, vilket är särskilt illa i de fall då det finns ett faktiskt behov av förändrad lagstiftning.
En regering bör ha självförtroendet att begränsa den politiska agendan till utredningsdirektiven samt en möjlig proposition, och inte inkludera valet av utredare.
Aktiva politiker, inte minst sittande riksdagsledamöter, är i regel olämpliga att väljas som utredare. Många frågor är så komplicerade att de kräver kvalificerade kunskaper hos utredaren. Det kan handla om att överväga ny lagstiftning, förändringar av skattesystemet eller vår ekonomi. I dessa fall är det motiverat att i första hand ge en erfaren jurist, ekonom eller statsvetare uppdraget att leda utredningen.
Det sagda innebär förstås inte att alla som någon gång varit eller är politiskt aktiva automatiskt är uteslutna från utredaruppdrag. Om partibok tillåts trumfa kompetens finns dock en beaktansvärd risk för att de politiska förslagens kvalitet och genomförbarhet inte underkastas den gedigna analys som behövs. Det förlorar alla på – inte minst regeringen som tillsatt utredningen.
För det andra styrs tillsättandet av nya utredningar allt för ofta av behovet av att släcka plötsligt uppflammande bränder.
Som den tidigare rättschefen i Justitiedepartementet Olle Abrahamsson har konstaterat är viljan från politikerna att snabbt vilja få fram ny lagstiftning så stark att de ofta ”hellre vill ha en halvbra produkt snabbt än en helbra produkt när den politiska poängen med lagstiftningen gått förlorad”.
Det finns ett flertal exempel från senare tid som illustrerar detta. Ibland kan det förstås vara angeläget att ny lagstiftning kommer på plats snabbt. En alltför påtaglig tidspress medför dock att lagstiftningen blir sämre.
Ett skäl som i vart fall borde avskräcka en alltför ivrig lagstiftare är risken för att domstolarna helt enkelt bortser från ett snabbt genomfört och kritiserat lagförslag. Högsta domstolen (HD) har i ett antal avgöranden visat att man inte räds att sticka ut hakan något längre än vad man gjorde förr. Ett exempel är avgörandet från HD som innebar att den lagstiftning som alliansregeringen tog initiativ till, och som syftade till att göra livstids fängelse till normalstraffet för mord, underkändes – bland annat med hänvisning till den kritik mot lagförslaget som förts fram under lagstiftningsprocessen.
För att komma till rätta med de problem som beskrivits bör följande förslag och principer övervägas.
- Renodla rollerna i lagstiftningsprocessen. Lagstiftningsprocessen handlar om att genomföra politik. Regeringen bör vara ansvarig för direktiven och för det slutgiltiga förslaget men utredningen bör stå fri från politisk agenda.
- Resultatinriktade utredningar. Felprioriteringar och bristen på kapacitet i Regeringskansliet gör att utredningar ibland tillsätts hafsigt och på löpande band. Varje ny utredning som tillsätts bör det därför kombineras med en transparent planering som i stora drag lägger fast ärendets fortsatta gång.
- Rimliga remisstider. Remisstiderna måste vara tillräckligt långa för att ge remissinstanserna möjlighet till väl underbyggda svar.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
