Offentlig sektor

Låt inte ”komplexitet” bli en ursäkt för misslyckande

Politiker och andra beslutsfattare har hittat ett nytt ord för att förklara varför saker och ting inte alltid blir som planerat: ”komplexitet”. Men att benämna sektorer, organisationer eller problem som komplexa får inte bli en förevändning för dysfunktionell organisering, skriver Christian Gadolin, lektor i företagsekonomi.

Hemkommen från årets Almedalen så är det tydligt att ett visst uttryck har fått fotfäste under årets seminarier, paneldebatter och rundabordssamtal. Det spelar ingen roll vad som avhandlas, oavsett om det gäller vård, migration eller miljö, så återkommer ”komplexitet”, i olika former, som förklaring till varför vissa utmaningar är svåra att hantera. Jag vänder mig inte emot epitet per se.

Många, om inte alla, av den offentliga sektorns åtagande är i någon form komplexa. Särskilt vård och omsorg som i forskningen ofta framställs som den mest komplexa sektorn som finns. Det jag däremot är skeptisk till är att komplexitet förfaller användas som ursäkt för dysfunktionell organisering som ger upphov till icke-önskvärda utfall och resultat.

Vad som menas med begreppet ”komplexitet” kan naturligtvis variera. Inom organisationsteorin brukar det oftast förklaras genom att ett system inte kan förstås som summan av systemets beståndsdelar. Det ger i sin tur upphov till att utfallet av förändringar i ett system tillfullo inte är givna i förhand.

Systemets olika delar kommer att interagera på ett sådant sätt så att resultat av förändring inte går att förutse. Det betyder inte att förändringsförsök och reformer inte behöver vara välgenomtänkta. Det kräver dock ett nytt sorts tänkande, som är väsensskilt ifrån mer traditionella angreppssätt för att åstadkomma förändring.

Om ett system är komplicerat så krävs stor precision och detaljstyrning vid olika insatser som ämnar att förändra den verksamhet som systemet bedriver eller är involverat i. Systemets beståndsdelar behöver noggrant kartläggas samt relationen mellan dem för att förstå hur olika interventioner påverkar systemet i helhet. Arbetet för den som vill genomföra en förändring kräver hög precision och implementering av nya arbetssätt behöver följas upp mycket nogsamt. 

Att erkänna komplexitet – mer än genom läpparnas bekännelse – kräver ett helt annat angreppssätt. Det kräver att man som genomförare av förändringar måste acceptera att förändringen är framväxande och att resultat inte fullt ut går att förutse.

I stället för precision och detaljstyrning blir nyckeln till en lyckad förändring snarare att skapa goda förutsättningar för att alla de aktörer som utgör det komplexa systemet ska kunna interagera på ett konstruktivt sätt, så att förutsättningar för gynnsamma utfall säkerställs. Det är betydligt mer utmanade än att hantera komplicerade system, men desto viktigare när offentlig sektor blir allt mer komplex.

Min uppmaning till politiker och andra beslutsfattare är alltså att inte låta begreppet ”komplexitet” bli en ursäkt för att förändrings- och reformförsök inte åstadkommer förväntade resultat. Om ett komplext system behandlas som ett komplicerat system så är det utfallet redan givet. Det krävs ett annat sätt att tänka kring och förstå hur förändringar faktiskt bör genomföras i offentlig sektor. Utan det så kommer vi med all säkerhet att under nästa års Almedalsvecka få höra ursäkten att ”komplexitet” är orsaken till att föråldrade sätt att förstå och angripa förändring inte ger önskade resultat.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.