Låt försvunna barnen i Malmö bli en väckarklocka

Minst 800 barn har de senaste fem åren försvunnit från det svenska samhällets radar och kontroll. Det är en grupp barn i Sverige som nu uppmärksammas bland annat utifrån den nioårige pojken som försvann efter misshandeln på Malmö Centralstation. Men dessa barn och ungdomar försvinner ju inte från våra gator och städer. De finns i allra högsta grad fortfarande bland oss och har samma rättigheter som alla barn. Men de lever som i en parallell värld. Som Imran, 18 år, som i två år har levt lever som papperslös i en svensk storstad: ”Man är van att vara utanför nästan allt”.

På Rädda Barnen har vi under många års tid träffat flera av de här barnen, och vår slutsats är att de tillhör samhällets allra mest utsatta och oskyddade. De berättar för oss om tillfälliga boenden dag för dag eller vecka till vecka, och om hur svårt det är att ha råd med mat. De berättar om hur svårt det är att få tillgång till sjukvård och tandvård när de är sjuka och har ont. De berättar om den utsatthet som leder till inviter om att sälja sin kropp mot ersättning och uppvaktning från kriminella nätverk. De blir beroende av andra människors godtycke och riskerna är stora att de utsätts för människohandel i olika former. Många av barnen som avviker känner att de inte har något annat val än att gömma sig. Vi får inte glömma att de flyr från något och för dem är att återvända ofta värre än att leva som gömd i Sverige.

Vi ser att samhället i regel inte agerar överhuvudtaget vid försvinnanden av dessa unga människor som ofta kommit ensamma på flykt till Sverige. De faller mellan myndighetsstolarna, ofta mellan socialtjänst, polis och Migrationsverket. Och detta hänger ihop med en större fråga - den om hur samhället tar sig an den växande gruppen av barn och unga som lever utan papper i Sverige. Å ena sidan har vi myndigheter som genomför beslut kring avvisningar, till exempel polisen och Migrationsverket. Å andra sidan har vi andra aktörer som ska säkra samma barns rätt till skydd och säkerhet, till exempel socialtjänsten och delar av civilsamhället. Staten har två uppgifter som kan tyckas stå i strid mellan varandra. Men så länge barnen befinner sig här har staten ett ansvar för att säkerställa deras rättigheter enligt barnkonventionen.

Vi har länge oroats över antalet barn som försvinner och i många år lyft frågan i möten med Migrationsverket, gränspolisen och andra aktörer. Svaret som vi oftast får: att man förutsätter att barnen försvinner frivilligt, är otillfredsställande. Även om det finns barn som försvinner frivilligt kan man inte utgå från att det alltid är så. Samhället måste i dessa fall försäkra sig om att det inte finns någon annan förklaring. Vi menar att det måste göras en noggrann utredning, där man talar med såväl boendepersonal, god man, kompisar och lärare, varje gång som ett barn försvinner. Men det är viktigt att betona att sökandet efter ett barn bara bör ske om det bottnar i en omsorg om barnen.

Det finns en skriande brist på kunskap kring barn som försvinner och en minst lika stor brist på samverkan mellan olika aktörer som möter barn som kommit hit på flykt undan sina hemländer.

Rädda Barnen menar att det finns lösningar och metoder som kan förbättra situationen. Till exempel kan socialtjänsten bli mer tydlig i sin information för att det ska bli enklare och tryggare för ensamkommande och papperslösa barn att kontakta myndigheten. I våra samtal med barn och unga som lever gömda beskriver de att när de får kontakt med socialsekreterare gör den hjälpen mycket gott.

Vi kan konstatera att det i dag inte finns någon myndighet som tar ett övergripande nationellt ansvar för att säkerställa att de här barnen får ett fullgott stöd. Regeringen behöver agera för att se till att de här barnen inte lever helt utanför samhället. För att lindra utsattheten för barn som kommer ensamma hit och som riskerar att försvinna frivilligt eller ofrivilligt föreslår vi tre konkreta åtgärder:

1. En myndighet bör få ett övergripande ansvar för att koordinera arbetet kring barn som försvinner, med fokus på att samla kunskap om problemet, dokumentera och kartlägga olika aktörers insatser samt identifiera brister.

2. Det bör tas fram handlingsplaner på både nationell och lokal nivå för hur man ska förhindra att barn försvinner.

3. På kommunal nivå krävs samarbete mellan alla aktörer för att bättre kunna identifiera riskgrupper och informera varandra kring barn som försvinner.

Låt barnmisshandeln på Centralen i Malmö även bli den väckarklocka som får ansvariga aktörer att sätta strålkastaren på alla de barn som försvinner. Ansvaret faller på många. Låt oss inte längre tillåta att det faller mellan stolarna. Staten måste klara av att sörja för de här barnen även om de befinner sig i landet utan giltiga papper.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.