Debatt
Tillgänglighet
26 januari 2015 kl 14:47

Denna artikel publicerades för 5 år sedan

Låt föräldrar slippa kämpa för p-tillstånd

Skärpta regler för parkeringstillstånd på grund av funktionshinder har slagit hårt mot familjer med barn som har stora gångsvårigheter. Det är hög tid att dessa regler börjar tillämpas på ett klokare och mer inkännande sätt, och att myndigheter slutar ta strid för orimliga regeltolkningar.

Det här är en opinionstext

År 2009 skärpte Transportstyrelsen genom föreskrifter och allmänna råd möjligheten att få parkeringstillstånd på grund av funktionshinder. Bakom beslutet låg kommunernas förlust av intäkter genom parkeringsavgifter. Det här har fått förödande konsekvenser för många med funktionsnedsättningar som därefter fick avslag på sina ansökningar om förnyat parkeringstillstånd trots kvarstående behov.

Neurosedynskadade utan armar och fungerande händer och som fått samhällets stöd för specialanpassade bilar nekades tillstånd. De tvingades stå barfota i snön för att med sina tår kunna lägga in pengar eller sätta in kreditkort i parkeringsautomaten. Det innebar också stora problem för föräldrar till barn med stora gångsvårigheter och barn som var i behov av rullstol eller permobil. Barnen ansågs kunna vänta ensamma på trottoaren medan föraren (oftast en förälder) parkerade bilen på annan plats.

Nu har Transportstyrelsen kommit med ny, strikt, föreskrift om hur förordningen om parkeringstillstånd ska tolkas av kommunerna. Bedömningen av en persons behov ska i allmänhet grundas på förmågan att förflytta sig till fots med eventuella hjälpmedel. Vi hoppas de förstår att ta hänsyn till de neurosedynskadade som visserligen kan gå och köra bil men inte hantera parkeringsautomaten.

Det står också i föreskriften att om en rörelsehindrad regelbundet behöver hjälp av föraren utanför fordonet så ska man i bedömningen i allmänhet ha med sökandens förmåga att ensam invänta föraren vid målpunkten. Här anser vi att föräldrar till barn med stora gångsvårigheter, i behov av rullstol eller permobil med automatik måste få parkeringstillstånd. Barn ska inte behöva vara ensamma i obekant miljö under obestämd tid medan föräldern försöker hitta parkeringsplats.

Sedan är det väntetiden på att få ett parkeringstillstånd. Vi har exempel på föräldrar till barn med progredierande muskelsjukdomar som fått vänta i fem år på parkeringstillstånd och nyligen, efter ett antal överklaganden med intyg från experter på sjukdomarna, endast fått tillstånd för drygt ett år. Det tyder på okunskap om och okänslighet för de aktuella sjukdomarna hos beslutsfattaren i kommunen. Föräldrarna borde utan ifrågasättande få tillstånd för den maximala giltighetstiden, tre år.

Antalet föräldrar med barn i behov av parkeringstillstånd är inte så många. Kommunernas ekonomi torde inte gå överstyr om man tillämpar föreskriften om parkeringstillstånd för rörelsehindrade på ett inkännande och klokt sätt och tar hänsyn till de intyg experter på sjukdomarna skrivit.

Det handlar om familjer som har en rad problem med att få livet att gå ihop. Det handlar om skolgång, hjälpmedel, hälso- och sjukvård med mera. Att de då ska behöva lägga ner tid på att strida med myndigheter om självklara behov av parkeringstillstånd är att lägga ner en helt onödig börda på dem. Och myndigheterna borde rimligen använda sin tid bättre än för den här typen av strider.

Vi hoppas nu att kommunerna tillämpar de nya föreskrifterna, även om de är restriktivt skrivna, på ett klokt sätt. Vi kommer att följa utvecklingen noggrant och reagera om vi ser problem.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.