”Lärarna räknar med ditt och regeringens stöd, Andersson!”

Kommunernas ekonomi är under stark press. Redan före pandemin kunde vi se hur många kommuner lade besparingar på verksamheten. Pandemin har gjort sitt för att problemen ska bli än större. 

Eftersom allt talar för att antalet arbetade timmar kommer växa långsamt de kommande åren och därmed även skatteunderlaget för kommunerna, är det i stället staten som måste gå in och ta ansvar genom rejält utbyggda statsbidrag. 

Vi kan redan se nedskärningar rullas ut i kommun efter kommun. Oftast sker det genom att politikerna inte räknar upp budgetarna med lika mycket som kostnaderna ökar, vilket i praktiken innebär att verksamheterna behöver dra ned. Först ryker sådant som inte är lagstadgat, men som bidrar till lugn och ro och bättre studieresultat. Det kan handla om bemanningen på skolbibliotek, som i Botkyrka eller minskade resurser till verksamhetsstöd och lärarassistenter, som i Borlänge. 

Vi ser också att lärartjänster som blir lediga inte längre blir utlysta, utan i stället dras in. Följden blir att de kvarvarande lärarna får mer att göra, genom större klasser och mer undervisningstid. Saker som i sin tur påverkar kvaliteten på undervisningen negativt.  

I lärarbristens Sverige inträffar till och med att lärare sägs upp, något som var otänkbart för några år sedan. Omställningsfondens statistik visar att lärare var den enskilt största gruppen bland de som sagts upp i kommunsektorn under första halvåret i år.

Den ekonomiska krisen riskerar att bli en kunskapskris om inget görs snabbt. Men kommunernas möjlighet att själva agera är beskuren. Skatteunderlaget kommer växa långsamt, samtidigt som många kommuner har svårt att höja kommunalskatten ytterligare. De egna intäkterna kommer därför inte räcka till och därför måste staten träda in. 

Och det handlar inte om småbelopp, utan rejäla förstärkningar som gör att besparingarna kan stoppas och förvandlas till satsningar – satsningar som långsiktigt stärker Sverige som kunskapsnation. Ser man till hur stor andel av BNP per capita som går per elev ligger Sverige långtifrån toppen, utan strax under OECD:s genomsnitt. Vill vi vara en kunskapsnation av första rangen borde vi ligga över, inte minst med tanke på att vi har mycket glesbygd i landet, vilket medför högre kostnader. 

Staten behöver ta ett övergripande ansvar för kvalitet, likvärdighet och resurser i hela utbildningssystemet. Ett bra första steg för det är att staten sätter av rejält med pengar till kommunerna så att de klarar sitt uppdrag nu. I ett andra steg bör staten successivt ta ett uttalat huvudansvar för finansieringen av skola och utbildning. 

Regeringen med stödpartier har nu lämnat besked om ett ökat statsbidrag till kommuner och regioner om 10 miljarder kronor nästa år plus riktade pengar till äldreomsorgen och vården. Det är ett litet steg, men faktiskt sex miljarder mindre i generella statsbidrag för i år. För att få stopp på besparingar och möjliggöra nya satsningar krävs det sannolikt mycket större resurser. Bara utbildningsområdet skulle behöva någonstans mellan 15 och 20 miljarder kronor ytterligare nästa år jämfört med i år. Då skulle man kunna hantera utbildningsbehoven och häva besparingarna.

Det är nu finansministern måste lägga en budgetproposition där staten satsar på välfärden i stort och inte minst skola och utbildning. Sveriges lärare räknar med ditt och regeringens stöd nu, Magdalena Andersson! 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.