Debatt
Sverigedemokraterna
22 januari 2020 kl 19:00

Lärare: Om SD tvingar mig att tukta elever slutar jag

Stränga straff, internatskolor för bråkiga och disciplinära åtgärder – Sverigedemokraternas skolpolitik skrämmer mig. Elever är inga brottslingar som ska buras in, dömas och bestraffas. De behöver möta en trygg och varm skola med stabila vuxna, skriver högstadieläraren Maria Wiman. 

Det här är en opinionstext

Maria Wiman
högstadielärare Huddinge

Senaste nytt i den politiska skolkarusellen är att Sverigedemokraterna i Skurup vill införa munkavle på utrikesfödda elever. De ska under hela sin skoldag förbjudas att prata annat mål än svenska. Egentligen borde inte detta förvåna mig. Senast i december skrev Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof i SvD om en rad, mer eller mindre, skrämmande åtgärder för att förbättra svensk skola. 

För mig som jobbar i skolan blir Sverigedemokraternas skolpolitik ytterst problematisk. Jag känner spontant att om detta parti kommer till makten så tackar jag för mig med omedelbar verkan. Ingen betänketid. Tack och bock. Ytterligare en lärartjänst kommer att eka tom.

Det finns nämligen en elevsyn hos Sverigedemokraterna som skrämmer mig på riktigt. Jomshof talar mycket om ordning och disciplin. Det ska till stränga straff, internatskolor för bråkiga elever, disciplinära åtgärder för den som inte står rakt i ledet, skoluniform, auktoritära tillrättavisningar och skriftliga omdömen från första klass. Här ska ungdomen tuktas till acceptans och lydnad. Lärares ledarbefogenheter ska stärkas heter det. Vad det innebär rent konkret törs jag knappt tänka på.

Jag som lärare ställer dock inte upp på detta. Jag vet att det finns andra och mer gynnsamma metoder för att komma åt den bråkige, den missanpassade eller den väldigt ledsna. Med resurser i skolan, utbildade lärare, säker skolledning,  elevassistenter, trygga elevhälsoteam, närvarande studie- och yrkesvägledare, ett starkt fritidshem och lyhörda skolbibliotekarier skulle vi ha utmärkta förutsättningar att skapa ordning och reda. Vi skulle kunna ägna oss åt blomstrande undervisning, fånga upp elever på glid och värna vår svenska värdegrund på alla upptänkliga sätt. Vi skulle kunna göra detta utan hot om disciplinära straff och utan att stigmatisera elever som tycker att den förutbestämda normen skaver.

Lärare och rektorer har redan befogenheter om dessa skulle behövas. Enligt skollagen får vi bland annat omhänderta föremål, visa ut elever, beordra kvarsittning, omplacera och stänga av. Att tro att ytterligare befogenheter automatiskt skulle leda till att varje unge blir en roskindad mönsterelev är ett tragiskt tecken på bristande kunskap om barnpsykologi och så naivt att öknen blommar. Hade jag velat bli polis hade jag blivit polis.

Då hade en del av min vardag handlat om att jaga bovar. Men elever är inga brottslingar som ska buras in, dömas och bestraffas. Elever är unga människor under träning. De behöver möta en trygg och varm skola, med stabila vuxna som har tid att se och lyssna. Vi behöver lugn och ro för undervisning och relationsbygge. Inga hot om ruskiga konsekvenser kan mäta sig med det. Tro mig. 

Att läsa om Skurups sverigedemokrater som på allvar vill att vi lärare ska ägna tid åt att jaga elever som pratar franska, turkiska eller finska på rasten hugger till i maggropen. Jag tänker på vår skollag och hur den definierar grundläggande demokratiska värderingar: “Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet och solidaritet mellan människor.”

Det är vackra ord. Låt oss värna dem. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 22 januari 2020 kl 19:00
Uppdaterad: 24 januari 2020 kl 15:02

Skribent

Maria Wiman
högstadielärare Huddinge

Nästa artikel

Debatt
Kulturpolitik
20 januari 2020 kl 05:05

Elitism och folkförakt ger inga statyer i Sölvesborg

Kulturen är samhällsbyggets murbruk och vi ser det som självklart att den skattefinansierade konsten i första hand ska tilltala och riktas till en majoritet av våra invånare. Tyckarelitens synpunkter på Sölvesborgs kulturpolitik säger mer om deras egen inskränkthet än om någonting annat, skriver Louise Erixon, Sverigedemokraterna.

Det här är en opinionstext

Louise Erixon
kommunstyrelsens ordförande (SD) Sölvesborg

Vem som helst ska när man vill fritt kunna ge uttryck för sin konstnärlighet på precis det sätt man själv önskar. Det är dock inte den enskilde konstnärens rättighet att kulturyttringarna ska få en plats i det offentliga rummet och därtill bekostas av skattebetalare. Att kunna skilja dessa två grundprinciper åt är viktigt om man vill ha en hederlig kulturdebatt.

Samtidigt som vi utmanar den vänsterorienterade kultureliten på området om offentligt finansierad konst så försvarar vi skapandets frihet. Vi ser dock gärna att skattefinansierad kultur och konst fyller en sammansvetsande funktion, gärna med lokal förankring, framför att den ska spela en utmanande roll med syfte att uppröra den som får ta notan.

Människor som av tyckareliten ses som ”kulturpöbeln” har också ett betraktande öga och förtjänar att få tycka till om gestaltningen i sin närmiljö. Vi ser det som självklart att den av skattekronor betalda konsten, i första hand ska tilltala och riktas till en majoritet av våra invånare, oavsett om det gäller konst skapad i vår samtid eller inte.

Kulturen är viktig för alla, inte minst för människor från andra länder som söker bli en del av vårt samhälle. I ett allt mer polariserat land är inkludering i någonting betydelsefullt avgörande för att upprätthålla en gemensam identitet. Sverige som land ska präglas av samhörighet där vi genom välfärd och socialförsäkringssystem hjälper varandra. Ett sådant gemensamt ansvar måste underbyggas av sammanhållning, där kulturen utgör det murbruk som gör oss till en del av vår kommun, vår region och vårt land. Hus som byggs utan murbruk står sällan starkt när det blåser. Känslan av att vara en delaktig är direkt avgörande för det sociala kontraktets vara eller icke vara.

Sölvesborg är en kommun med ett rikt kulturarv. Här finns en uppsjö av inspiration som både kan stärka den lokala identiteten och uppmuntra till turism. Vi tycker att det lokala kulturarvet bör få en särskilt framträdande plats i det offentliga rummet. Att lyfta kulturhistoriska perspektiv i nybyggnadsområden för att i förlängningen bevara lokalhistoriskt viktiga värden är ett exempel i denna strävan. Lokalt förankrad kultur blir på det sättet också en påminnelse om vilka vi är och vilka vi varit - ett sätt att sammanlänka då och nu.

I vårt handlingsprogram för mandatperioden finns ett gediget antal andra kulturpunkter som vi avser implementera under mandatperioden. Den gemensamma nämnaren är en övergripande sammanhållningsinriktning. Kulturen ska kunna nås och upplevas av alla.

Det innebär att vi även måste fokusera på det lilla. En hiss i Sölvesborgs museum kan göra skillnad för den enskilde individen liksom ökat anslag till föreläsningar på biblioteket. Vi hoppas genom vårt arbete koppla samman generationer av människor som på lika villkor ska kunna tillgodogöra sig det som gör Sölvesborg till Sölvesborg.

I år har vi avsatt medel för två strategiskt placerade konstverk i varsin rondell. Bägge har trots olika innebörd och uttryck sin utgångspunkt i två för vår kommun centrala mänskliga yttringar och samhällsområden: musik och idrott. De ska påminna oss som bor här, och de som besöker oss, om något vi förknippas med och kan vara stolta över. På så vis blir det en kraft som förenar snarare än splittrar. Att dessa prioriteringar av tyckareliten ses som kontroversiella är oroväckande och avslöjar mer om deras egen inskränkthet än om någonting annat.

Den springande punkten i den återkommande och infekterade kulturdebatten är politikens roll i sammanhanget och “principen om armlängds avstånd”. Trots detta fattas politiska beslut om offentlig konst hela tiden, i hela landet – men när vi i Sölvesborg tycker något om hur skattemedel vi förvaltar ska fördelas, går kultur- och demokratiministern högljutt ut och svartmålar oss som ett rikets skräckexempel.

Jag menar att om man delar ministerns uppfattning om att en liten självutnämnd expertgrupp ska fortsätta tillåtas klappa vanligt folk på huvudet medan man spenderar dess pengar, så är det befogat att se på Sölvesborgs folklighetspolitik med bävan. En sak är i alla fall säker – elitism och folkförakt ger inga statyer i Sölvesborg. 

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 20 januari 2020 kl 05:05
Uppdaterad: 27 januari 2020 kl 13:31

Skribent

Louise Erixon
kommunstyrelsens ordförande (SD) Sölvesborg