Debatt
Kommunal ekonomi
22 maj 2019 kl 19:00

Lär av Filipstad – ta inte emot för många flyktingar

Regering och riksdag bör ta ansvar för kommuner som Filipstad som har haft ett stort asylmottagande i förhållande till ortens storlek, skriver Ulf Söhrman, ordförande för Moderaterna i Filipstad.

Det här är en opinionstext

Under valrörelsen år 2014 uppkom en het politisk debatt om invandringsfrågorna, särskilt här i Filipstad. Vi i Moderaterna bestämde oss då för att försöka bromsa asylmottagningen i Filipstad. Filipstadsmoderaterna tog beslutet helt enhälligt.

Asylmottagningen i Filipstad var då cirka 1000 personer, vilket motsvarar cirka en miljon personer om man räknar om detta till hela Sverige. Trots denna stora invandringskvot som Filipstad fick ta emot så utsattes vi för trakasserier från alla håll när vi ville bromsa mottagningen från i stor sett från alla de vanliga politiska partierna, den moderata partiledningen och gamla pensionärer som kom ihåg de ”vita bussarna ” som Folke Bernadotte anordnade under slutet av andra världskriget.

Idag är situationen i Filipstad sådan att cirka 1100 personer, det vill säga ungefär 10 procent, är långtidsarbetslösa. Många av dessa kommer aldrig att få ett jobb. Anledningen är att de inte har någon utbildning alls med sig. Många är analfabeter när det gäller sitt eget modersmål, än mindre på svenska, vilket gör att de inte kan få ett arbete på den svenska arbetsmarknaden. Flyktingar från krisen i Jugoslavien som kom till Filipstad då hade alla en god utbildning med sig i bagaget.

Vad kommunen kan göra är att försöka se till att nästa generation får en utbildning som lämpar sig för den svenska arbetsmarknaden. De nyanlända är en förlorad generation. Att då få ett omställningsbidrag från staten de två första åren efter att asylsökanden har kommit till kommunen är ett hån mot den verklighet som har uppkommit genom det stora asylmottagandet.

Regering och riksdag bör ta sitt ansvar för kommuner som Filipstad. De bör bidra till de ökade kostnaderna som kommunen har fått under en tidsrymd av sju till nio år, vilket är den verkliga tiden för att få ekonomin i balans efter detta stora asylmottagande.

Om fler lågutbildade ska kunna komma i jobb så måste även den konkurrensutsatta industrin i kommunen få den draghjälp som den behöver för att upprätthålla eller öka sysselsättningen. Idag har bränslekostnaderna ökat kraftigt i Sverige, vilket är förödande för exempelvis Wasabröd/Barilla i Filipstad som tillverkar matbröd.

En matbrödstillverkare i Filipstad konkurrerar med tillverkare som ligger i det inre stödområdet och får transportbidrag vid frakter av bröd från Leksand, Skellefteå eller Älvsbyn. Det går snabbt att ta ett beslut om att lägga Filipstad i det inre stödområdet. Detta beslut kan regeringen ta och då blir Filipstad en bättre ort för de nyanlända, med större möjligheter till att jobba i tillverkande industri på platsen. Idag finns en latent risk att tillverkning flyttas till andra orter där konkurrenskraften är bättre ur transportsynpunkt.

Det finns också andra negativa effekter med den stora asylmottagningen i en kommun, effekter som man inte kanske räknar med i första skedet, nämligen att den ursprungliga befolkningen flyttar från kommunen när omgivningen blir kraftigt förändrad av nyanlända människor. Detta ser vi här genom att orter som Lesjöfors har minskat sin befolkning med cirka 500 personer sedan år 2014 till 750 personer bofasta idag. Antalet personer som jobbpendlar har ökat till över 800 personer dagligen. Kommunen håller på att utveckla sig till en kommun där fler och fler är bidragstagare och färre människor är skattebetalare.

Den läxa som man kan lära av Filipstads asylmottagande är att man inte kan ta emot för många personer från hela världen. Det är bra om man kan ta emot människor från närområdet (exempelvis Finland, Norge, Danmark, Baltikum och Ukraina) när behov uppkommer. Sverige och Filipstad kan inte lösa alla världens flyktingar från alla möjliga konflikter ute i världen, utan detta måste vara en fråga för FN.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.