När Cristiano Ronaldo vann Guldbollen för tredje gången, förklarade han i en intervju att framgångarna är resultatet av kombinationen ”tur”, ”talang” och ”duktiga tränare”. Ronaldo har själv aldrig stått och nött frisparkar efter ordinarie träning. Han har aldrig tillbringat några extratimmar i gymmet. Ansvaret vilar på tränarnas axlar.
Någon sådan intervju existerar förstås inte. Jag bara överför delar av svensk skoldebatt på toppidrotten. Då inser man hur märkligt frånvarande de egna ansträngningarnas betydelse är i sammanhanget. Man inser att vi är långt ifrån det som borde vara en grundinsikt om allt lärande: ”Övning ger färdighet.”
Vi måste börja tala klarspråk om förutsättningarna för lärandet. Notera att jag inte inskränker mig till ”lärandet i skolan”. För lärandet pågår inte bara under lektionstid. Vi måste återerövra insikten om att hur många timmar jag övar spelar roll för resultatet. Vi måste återerövra insikten om att ingen kan ge mig kunskap, om inte jag också försöker tillgodogöra mig den.
Tror man som jag, att övning ger färdighet, så borde svenska elever få fler lärarledda lektioner; lektionernas antal har minskat i svensk grundskola sedan 1990-talet, då mer fokus har lagts på eget arbete. En granskning från Skolverket visade att många huvudmän inte ens följer upp så att eleverna verkligen får den undervisningstid som timplanen garanterar dem.
Svensk skola är i kris, efter sjunkande studieresultat under två årtionden. Men innan vi fortsätter med några nya, omfattande reformer bör vi också få klarhet i om inte orsaken till elevernas fallande studieresultat delvis också finns utanför klassrummens väggar? Professor Inger Enkvist är en av de få som tar bladet från munnen och säger rakt ut: ”Det är helt orimligt att familjerna kan anklaga skolan för att inte ha gett nog stöd och hjälp utan att först kunna bevisa att eleverna gjort sitt bästa.”
Med andra ord: För elever som inte anstränger sig kommer stödet aldrig att vara tillräckligt. Min avsikt med detta är inte att peka finger åt någon. Däremot måste vi vara ärliga med faktiska förutsättningar.
Det finns även starka indicier på att Sveriges långa sommarlov är ett svek mot de svagaste eleverna. USA och Sverige sticker med sina långa sommarlov ut i internationella jämförelser. När några forskare i USA skulle titta närmare på skolans kompensatoriska uppdrag, så ställde de sig frågan: När under terminen är det som de sämst presterande eleverna halkar efter? När forskarna mätte elevernas resultat flera gånger per år, upptäckte de att det var under det långa sommarlovet som de svagaste eleverna halkade efter – inte under terminerna.
”Övning ger färdighet” återspeglar en optimistisk människosyn som bland annat är utbredd i den kinesiska kulturen. Vi har sett hur man lyfter fram kinesiska elevers toppresultat i Pisa-mätningarna. En del vill hävda att de beror på att det bara är Shanghai som deltar. Jag är inte övertygad om det. En del bedömare menar att det är utbildningens höga status i den kinesiska kulturen som får genomslagskraft. Vi ska inte försöka ta efter det kinesiska skolsystemet i sig, men deras vördnad för utbildning och respekt för lärare kan vi låta oss inspireras av.
Det här borde vara nästa åtgärder för att vända de sjunkande studieresultaten:
* Ansvarsfrågor och attityder. Återupprätta bildningsidealet. Inse att övning ger färdighet.
* Ge våra elever fler lärarledda lektioner. Fokusera främst på läsning. Revidera timplanen för grundskolan och återinför timplanen för gymnasiet.
* Undersök också om de långa sommarloven motverkar målet om likvärdighet.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
