Nästan varje dag påminns vi om cancer. Vi känner alla någon som drabbats, vi läser om någon som gått bort eller om någon som överlevt en svår cancersjukdom. I takt med att miljardbelopp varje år samlas in till forskningen, får vi allt oftare ta del av de stora framsteg som sker inom cancervården. Framför allt har diagnostik och behandlingar förbättrats, men också nya läkemedel har betydelse.
Det här gör att allt fler cancerdrabbade överlever och ska försöka återgå till vardagen, relationer och arbetslivet. År 2040 förväntas över 630 000 personer i Sverige att leva med en cancerdiagnos.
Landstingen har enligt lag en skyldighet att erbjuda rehabilitering till alla dem som behöver hjälp för att komma tillbaka till ett fullvärdigt liv. Detta är ett krav som riksdagen har ställt på landstingen, men som de i dag inte uppfyller. De flesta som är på väg tillbaka efter en cancersjukdom får vänta länge på sin rehabilitering, om de över huvud taget blir erbjudna någon hjälp. När Cancerrehabfonden undersökte dem som genomgått fondens rehabiliteringsveckor, visade det sig att så få som 20 procent – bara var femte person – hade blivit erbjuden rehabilitering via sjukvården.
Vägen tillbaka efter cancer är ofta svår och detta var anledningen till att Cancerrehabfonden startades. Fonden arbetar för att alla som drabbats av cancer ska få rehabilitering som hjälper dem att återhämta sig fysiskt och psykiskt. Cancerrehabfonden behövs och kommer att behövas, men fonden borde vara ett komplement. Vi menar att landstingen måste börja följa lagen och erbjuda alla cancerdrabbade rehabilitering. För att kunna göra det krävs både större kunskap om betydelsen av rehabilitering och ökade resurser till rehabilitering – resurser som inte ska tas från vården i övrigt.
Det är naturligtvis de som fått en cancerdiagnos och deras anhöriga som allra tydligast påverkas, men hur väl rehabiliteringen av cancerdrabbade fungerar har betydelse också för arbetsgivare och för samhällsekonomin i stort. Vi har fått möjlighet att fördjupa oss i dessa frågor och kan konstatera att kunskapen om betydelsen av rehabilitering är för låg – mer forskning behövs. Vilka rehabiliteringsinsatser fungerar bäst, när ska de sättas in och hur ska de utformas? Kunskaper och erfarenheter från hela världen måste göras tillgängliga i hela landet, för alla som drabbats. Plånboken, bostadsorten eller de rätta kontakterna ska aldrig få påverka vilken – om någon – rehabilitering en cancerpatient får.
Från och med i sommar får alla arbetsgivare ett utvidgat ansvar att upprätta rehabiliteringsplaner för långtidssjukskrivna medarbetare. För att dessa planer verkligen ska kunna leda till en effektiv rehabilitering för den som drabbats av cancer, måste arbetsgivarna ha kännedom om – och tillgång till – de verktyg som är mest effektiva för den enskilda. Även i dessa fall krävs det mer kunskap och bättre tillgång till individuellt anpassade rehabiliteringsinsatser.
Att landstingen ännu inte följer lagstiftningen är närmast en skandal. Landstingen måste börja erbjuda alla som behöver rehabilitering. Under tiden jobbar insamlingsorganisationer som Cancerrehabfonden på med att samla in pengar för att kunna bekosta rehabilitering för så många som bara är möjligt. En samverkan mellan offentliga och privata initiativ är nödvändig för att cancerdrabbade ska få en verkningsfull rehabilitering, men det krävs två för tango. Landstingen måste ta sitt ansvar.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
