Landsbygden inte ensam om att få bidrag

REPLIK. Det är kanske dumt att ge sig in i en debatt efter knappt två månader på nya jobbet med en av landets mest inflytelserika chefredaktörer, men jag kan inte låta bli att svara på Mats Edmans krönika ”Hela Sverige ska leva, ett rop på hjälp och pengar”. Texten genomsyras av den så förrådande synen på stad och land, med storstadsnormen i sitt esse.

När staden får medel från statskassan kallas det utvecklingsmedel, innovationsersättning, infrastruktursatsning eller något annat fint ord. När landsbygden får medel från kassan är det stöd (välj valfritt ord framför). Bilden målas upp av en bidragande stad och en tärande landsbygd som får bidrag. Om du synar detta i sömmarna är det inte hela sanningen. Båda bidrar. Båda får statligt stöd.

Eftersom jag kan Ragunda ganska bra efter 15 år i kommunen tar jag det exemplet. Kommunen anses som (för att citera Mats Edman) ”ständigt krisande”. Som en tärande liten inlandskommun vars existensberättigande ifrågasätts titt som tätt och där lösningen är mer centralisering. Men Ragunda är en av landets rikaste kommuner. Nu får dock inte rikedomarna stanna där utan skickas i en strid ström till statskassan. Bara i fastighetsskatt tar staten in 500 miljoner kronor i kommunen via vattenkraftverken. ”Jamen, kommunen får ju stöd via skatteutjämningen – den där Robin Hood-skatten?” – ja, det stämmer, på en summa av 110 miljoner.

Jag ser inte på mitt nya uppdrag som verksamhetschef för Hela Sverige ska leva som något nostalgiskt ”tillbaka-till-bonderomantiken-uppdrag”. Jag ser på uppdraget – att hela Sverige ska leva – som en förutsättning för landet som helhet att överleva, utvecklas och blomstra. För stad och land är beroende av varandra. Det är ett ömsesidigt beroende.

Att då polarisera och klanka ner på varandra är inte vägen att gå. Landet levererar livsmedel, energi, rekreation och miljarder i form av naturtillgångar. Staden levererar bland annat mötesplatser. Och mötesplatser är viktiga – det är därför Hela Sverige ska leva har en fysisk mötesplats i Gamla Stan i Stockholm. Där personal, projektanställda, styrelse, länsbygderåd, medlemsorganisationer, politiker, företagare, byutvecklingsgrupper och andra träffas ibland. För, som alla vet, med kommunikationerna i detta land är det bokstavligen så att alla vägar bär till Stockholm.

Men vi har inget huvudkontor. Vi är en organisation som jobbar i hela Sverige för hela Sverige. Jag har min arbetsplats i Hammarstrand. Andra i Skaftö, Skyttorp och Sollerön. Jag skattar (med glädje) i Ragunda och jag vill visa på de moderna möjligheterna att ha distansoberoende jobb i hela landet och hoppas att andra kan ta efter. Så fler får möjlighet att leva och bo där man vill. För jag tror inte att det är som låter påskinas att alla vill bo i storstäder. Snarare är det så att många måste bo där för att jobben finns där. Det skulle vara bra med valfrihet på den punkten.

PS. Ja, och så var det de där med Ragundasjön. Först och främst blir det svårt att ösa något i Ragundasjön med tanke på att den inte finns. Den tömdes 1796 till följderna av att man ville komma åt rikedomarna i skogarna och sedan dess har rikedomarna östs från kommunen (skog, vatten och vind).

PS 2. Alla som vill får gärna komma till Hela Sverige ska levas kontor i Hammarstrand för en vidare diskussion om hur vi kan få hela Sverige att leva och varför det är viktigt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.