Debatt
Sjukvård
31 oktober 2019 kl 05:00

Läkemedelsförsörjningen måste tryggas

Avsaknad av tydliga definitioner och mål för den svenska läkemedelsförsörjningen innebär att privata aktörer, kommuner och regioner inte har några substantiella krav att förhålla sig till. Det har vi sett den senaste tiden med de omfattande störningarna i läkemedelsförsörjningen, skriver rådgivaren Caroline Bergström och konsulten Carl Rådestad på Straterno AB.

Det här är en opinionstext

De senaste veckorna har påtagliga brister belysts gällande delar av Sveriges förmåga att upprätthålla materielförsörjningen till hälso- och sjukvården under normala förhållanden. Något som inte har fått samma mediala uppmärksamhet är risken för akut brist på en lång rad viktiga mediciner på grund av globala flaskhalsar i logistiken, främst i Kina och Indien. I Finland uttrycker Apotekarförbundets farmaceutiska direktör en stor oro för samtliga EU-länders förmåga att trygga läkemedelsförsörjningen.

Dessa störningar är ett växande problem, och senast i år var exempelvis läkemedlet litium slut på svenska apotek. Litium används främst mot allvarliga kroniska sjukdomar som bipolär sjukdom. För att trygga tillgången på läkemedel behöver läkemedelsindustrin och sjukvården förbättra sin riskhantering och diskutera förutsättningarna för till exempel obligatorisk lagring av vissa läkemedel. Riksrevisionen i en granskning av läkemedelsförsörjningen från 2018 betonade att inga aktiviteter under de senaste tio åren har berört frågan om läkemedelsförsörjning och tillgång till läkemedel utifrån ett krisperspektiv.

De ökade riskerna för läkemedelsbrist har gjort det ännu tydligare att det saknas ett sammanhållet ansvar för Sveriges nationella beredskap inom läkemedelsförsörjning. Idag är ansvaret uppdelat på ett antal olika myndigheter, band annat Socialstyrelsen och Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB), även om MSB inte har något särskilt ansvar för läkemedelsförsörjningen.

Socialstyrelsen pekar på att de inte har något tillsynsansvar för hälso- och sjukvårdens beredskap utan ska fungera som en kunskapsbank. MSB i sin tur, belyser att de inte har något nationellt ansvar utan endast agerar som en stödfunktion för verksamheter, kommuner och regioner som ska upprätthålla en fungerande krisberedskap.

En ny rapport från Lunds tekniska högskola om läkemedelsförsörjning inför kris och krig pekar på de att den otydliga ansvarsfördelningen försvårar en nationell helhetssyn av läkemedelsförsörjningen. Vidare pekar rapporten på bristen inom nationell styrning och målbilder samt krav på kontinuitetsplanering för privata och offentliga aktörer.

2015 enades regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tillsammans med ett flertal andra aktörer inom läkemedelsområdet om en nationell läkemedelsstrategi för åren 2016–2018. Syftet med strategin var att skapa en samverkansplattform för att möjliggöra en jämlik tillgång till läkemedel för hela befolkningen med utgångspunkt i den enskilda människans behov och att säkerställa en miljömässigt hållbar läkemedelsanvändning. I strategins handlingsplan  saknas dock en definition av vad som avses med tillgång till läkemedel.

Problemet med att inte förtydliga definitionen av tillgång till läkemedel i strategin är att tolkningsföreträdet förskjuts ner till enskilda verksamhetsutövare gällande vilken typ av tillgång som ska säkerställas och hur det ska genomföras i form av till exempel lagerhållning och kontinuitetsplanering.

Väljer myndigheter att undvika tydlighet i sina formuleringar för att inte binda sig vid de kostnader som krävs för att bygga förmåga? Är det rimligt att frågor om kostnad ska styra hur regeringen och centrala myndigheter avser stärka Sveriges krisberedskap till den grad att nationella strategier avstår från att definiera gränserna för önskad förmåga?

Strategier, vägledningar och riktlinjer löper då risken att förvandlas till en evighetstrappa, som varken leder upp eller ned, eller framåt för den delen. Avsaknad av tydliga definitioner och mål innebär att privata aktörer, kommuner och regioner inte har några substantiella krav att förhålla sig till.

För att förhindra detta behövs ett sammanhållet nationellt ansvar för läkemedelsförsörjningen och tydligare kravställning på krisberedskap, funktionalitet och kontinuitetshantering. En ändamålsenlig kontinuitetsplanering inom läkemedelsförsörjningen är beroende av att ansvariga myndigheter definierar vad de avser med tillgång, räknar på vad som krävs för att uppnå en viss förmåga i försörjningsflödet av läkemedel och tar höjd för de kostnader som detta kommer innebära vid upphandling av läkemedel.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.