Läkare: Vi som finns på sjukvårdens golv har fått nog

Politiker i flertalet regioner kräver effektiviseringar av vårdpersonalen för 2020. Effektivisering är orwellskt nyspråk för nedskärningar. Färre vårdpersonal ska producerar mera för att möta behoven hos en åldrande befolkning. Det är en ekvation som inte går ihop. Var tredje region visar underskott och i princip alla regioner, enligt försäkringsbolaget Skandia, är konkursmässiga.

Men nedskärningar av vårdpersonalen är fel väg att gå. Minska i stället kostnaderna för den svällande byråkratiska överbyggnaden. Här finns pengar att spara, utan att det drabbar patienterna.

Regionerna har cirka 29 000 läkare. Samtidigt, enligt statistik från Sveriges kommuner och regioner (SKR), finns cirka 46 000 administratörer och chefer, alltså fler administratörer än läkare. Denna byråkrati har ökat med 36 procent inom landstingsvården sedan 2010 och deras lönekostnad har ökat mer än dubbelt så mycket som för sjuksköterskorna, som i stället minskat i antal i flera regioner. Direktörerna i regionerna har löner som är långt över Sveriges statsministers.

Här finns en konflikt mellan två grupper, som ingen politiker vill tala om. Vi som jobbar i verkligheten och springer i kulvertar mellan vårdavdelningar och patienter. Vi är de närande, producenterna. Utan oss stannar sjukvården. Trots det har vi mycket litet att säga till om. Sedan har vi kastet av överbetalda direktörer, byråkrater och ”kommunikatörer” som lever högt uppe i organisationens topp, utan att träffa patienter. De är den resursslukande, tärande sektorn, med stort inflytande över vårdens resurser.

”Patienten i fokus”, säger alla politiker. Om de menade allvar skulle regionerna kraftigt rationaliseras avseende onödig administration (och då menar jag inte läkarsekreterare, som behövs!) samtidigt som vårdpersonalen skulle erbjudas sådana arbetsvillkor att de ville stanna kvar. 

Allt fler som styr och räknar har inte skapat en bättre sjukvård. De ansvariga politikerna tycks ändå lyssna mera på dem än på proffsen på vårdgolvet. En förtvivlad läkare på Södersjukhusets akutmottagning larmade om kris, med patienter liggandes i dubbla rader i korridorerna och noll lediga vårdplatser. Den ansvariga politikern Irene Svenonius (M) svarade då att ”läget är under god kontroll”.

När läkaren Akil Awad i Stockholms sjukvårdsupprop avslöjade att tio patienter som dött till följd av vårdplatsbrist var ”toppen av ett isberg”, så kallade det liberala regionrådet Anna Starbrink situationen för ”ett ansträngt läge”. Årets understatement? Samtidigt fullföljer hon massvarslet på över tusen läkare och undersköterskor.

På Skånes universitetssjukhus är bristen på specialistsjuksköterskor och läkare så omfattande att cancersjuka drabbas av allvarliga vårdskador på grund av de långa kötiderna till operation (8). I värsta fall hinner patienten dö under väntetiden. Skånepolitikernas lösning är inte att skapa bättre villkor för personalen, så att de vill stanna kvar. Nej, i stället flyttas operationerna utomlands.

Sverige verkar inte vara en plats där sjukvården har några vidare utsikter. Vårdskadorna har ökat sedan 2015. Väntetiderna till såväl operation som till att träffa läkare i primärvården har ökat kraftigt under samma period. Inte konstigt att folkets förtroende för sjukvården minskat sedan mätningarna på SOM-institutet inleddes 1986.

Men trots försämringar i viktiga kvalitetsmått har sjukvårdens andel av BNP ökat under 2000-talet. Bakom denna motsägelsefulla utveckling ligger skenande kostnader för den tärande sektorn, som växer på bekostnad av den närande. 

Cirka 4 400 politiker i regionerna har som uppgift att ge folket en fungerande sjukvård och personalen en god arbetsmiljö. Kötiderna till livräddande operationer är orimliga och akutmottagningarna förvandlas till rena slagfält. Om regionerna ska skära ner på personal så börja i toppen av pyramiden, vi på golvet har fått nog.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.