Att alla elever lämnar skolan med en fast kunskapsgrund är en framtidsfråga. Det är lärarens uppdrag, men utan ett system med läroplan, värden, skolledning, annan personal och tillräckligt med resurser i ryggen kan ingen lärare
nå sin fulla förmåga. Regeringens skolkommission påpekar också i sitt slutbetänkande att skolan har flera systembrister, bland annat vad gäller resursfördelning.
En central del av utbildningen i skolan är läromedel, som följer läroplanen och översätter den till praktisk undervisning. En lärarhandledning ger läraren en planering för hela läsåret och fördjupning för olika moment. En lärobok låter
några elever läsa samma text som resten av klassen, men på en nivå som passar just dem. Ett digitalt läromedel innehåller ämnet för hela läsåret med övningar, länkar till internet och lärarens egna prov.
Denna systemdel har dock länge försummats. I en undersökning gjord av Lärarnas riksförbund från oktober 2017 svarar 34 procent av lärarna i kommunala grundskolor att det stämmer ganska dåligt eller inte alls att det finns läromedel av hög kvalitet i deras huvudämne. Skolkommissionen nämner också att det förekommer allvarliga och/eller långvariga brister på ändamålsenliga läromedel.
Ett tv-program visade nyligen att en sfi-skola saknade läroböcker och att lärare därför måste kopiera hela böcker till eleverna och därmed slösa med sin tid och ge eleverna sämre förutsättningar. Detta förekommer även på grundskolor.
Läromedel handlar om att professionella lärare – precis som läkare, snickare och jurister – ska få professionella verktyg för sitt yrke. Det handlar också om likvärdighet, att alla elever ska få kunskap med struktur och sammanhang enligt
läroplanen. Om läromedel saknas eller ersätts med kopior blir det föräldrarnas kunskap som avgör vilka betyg eleverna får.
Den engelske läroplans- och läromedelsexperten Tom Oates har det senaste året uttalat sig om Sverige i både Lärarnas Tidning och Skolvärlden. Han har då varnat för hemgjorda läromedel och förklarat att ”läromedel är vägen till en jämlik skola”.
Men likvärdigheten mellan kommunerna skiljer sig kraftigt åt. Det visar Svenska läromedels ”läromedelskarta” tydligt. Under åren 2015–2017 satsade Överkalix i genomsnitt 1 396 kronor per år på nya läromedel – både tryckta och digitala – till eleverna i de kommunala grundskolorna. Linköping satsade 916 kronor, Malmö 781 kronor och Sundsvall 684 kronor. Habo satsade 286 kronor. Det skiljer nästan en faktor fem under tre år mellan Överkalix och Habo.
Ytterst har kommunerna ansvar för att skolan är ett system som läraren har i ryggen och att det finns aktuella läromedel i ämnena. Men frågan är om ens Överkalix har en plan för att lärare och elever ska få aktuella läromedel. Habo har det inte.
Lärare ska förstås också använda dagstidningar, hemsidor, romaner och UR-program som material i undervisningen, men de ska kunna använda tryckta och digitala läromedel som grund. Kommunerna har glömt att det faktiskt står i läroplanen att elever ska få ”läromedel av god kvalitet”.
Skolans likvärdighet är en av våra största utmaningar. Svenska läromedel och Sveriges läromedelsförfattares förbund vill därför att rätten till läromedel skrivs in i skollagen och att alla kommuner antar en läromedelspolicy som en del av det systematiska kvalitetsarbetet. Det skulle ge lärarna bättre förutsättningar, men framför allt ge eleverna en fast kunskapsgrund.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
