Lägenheter på kajkanten löser inte bostadsbristen

Byggandet minskar inte därför att bostadsbristen blir mindre. Byggandet minskar trots att bostadsbristen har förvärrats. 

Under flera årtionden har man byggt allt dyrare bostäder för de som har råd att bo på kajkanterna, sjönära eller i de attraktiva delarna av våra stora- och mellanstora städer. Nu är deras behov tillgodosedda - här finns ett överskott på marknaden. Kvar finns alla andra som Sveriges Byggindustrier, fastighetsägarna och inte minst politiken för länge sedan tappat intresset för. 

Nu duggar rapporterna tätt om vilka konsekvenser bristen på politisk handlingskraft får. Förutom att de hemlösa pensionärerna ökar i antal så rapporterar media alltmer om att en mycket liten andel av befolkningen kan efterfråga det som byggs och alltfler ställs utanför möjligheterna att komma in på bostadsmarknaden. Det är inte längre bara låginkomsttagare och unga vuxna som är chanslösa utan nu gäller det också medelinkomsttagare. När hyrorna i nyproduktionen börjar överstiga bruttolönen för lärare, poliser, sjuksköterskor, undersköterskor och många andra har vi utan tvekan stora problem.

Rörligheten på hyresmarknaden måste öka, är ett mantra som återkommer, vilket betyder att människor måste förmås att flytta. Det finns många sätt att åstadkomma det, en rejäl hyreshöjning är det mest effektiva. En annan modell är att höja standarden vid renoveringar för att kunna ta ut så hög hyra som möjligt vilket gör det omöjlig för många att flytta tillbaka. Detta fenomen har till och med fått ett eget namn, renovräkning. Människor renoveras bort i samma takt som miljarder i ROT- avdrag går till villaägarnas renoveringar.

Kraven på höjda hyror även i de fastigheter som har en någorlunda rimlig hyra , framförallt om de ligger centralt, växer sig allt starkare. Och inte oväntat är alliansen och SD nu överens om att marknadshyror skulle få fart på rörligheten. 

För en stor efterfrågan på bostäder och liten tillgång leder ofrånkomligt till höjda hyror.
 
Om marknadshyror införs kommer det att bli ännu fler som inte platsar på bostadsmarknaden. Där finns redan de unga vuxna, pensionärer, ensamstående, tim-vikarier, sms anställda, vårdbiträden, poliser, människor som skiljer sig, blir arbetslösa, drabbas av sjukdom och många fler. Det går inte att lappa och laga på en bostadsmarknad som för länge sedan förlorat kontakten med och förståelsen för de som bara vill ha tak över huvudet och en egen säng att sova i.

Alternativet för många är andrahandsmarknaden. Där råder rena vilda västern, människor blir lurade på lägenheter, betalar hutlösa summor och kunskapen om de regler som finns är näst intill obefintlig. Detta väcker inte heller något intresse hos de ledande partierna. 

Det är en fullständig gåta att denna solklara välfärdsfråga som är helt avgörande för att vården, skolan, omsorgen och tryggheten ska fungera ser ut att förbli  en politisk icke fråga.

Så kan vi inte ha det. I Regeringsformen 1 kap 2 § står det att det allmänna särskilt ska ”trygga rätten till bostad.” Det är inte fråga om en svepande formulering om att det vore bra om människor har tak över huvudet utan det slås fast att det är samhället som har ett särskilt uppdrag att se till att människor har en bostad.

Så nu brådskar det. De partier som fortfarande står för behovet av en generell välfärdspolitik måste skrida till verket och sätta stopp för:

• ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter
• marknadshyror
• den orättvisa beskattningen av hyresrätter
• ”renovräkningar”
• markspekulationer
• social housing  
• ytterligare utförsäljningar av allmännyttan
• de skenande byggpriserna

När detta är gjort så finns det goda förutsättningar att leva upp till de förpliktigande skrivningarna i regeringsformen. Och alla unga vuxna, hemlösa pensionärer, låg-och medelinkomsttagare, ensamstående och alla andra som sätter sitt hopp till politiken kan börja se fram emot ett tryggt boende i en egen bostad. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.