Debatt
Skola
5 december 2013 kl 14:08

Denna artikel publicerades för 7 år sedan

Lärarfacken blockerar det som måste göras i skolan

PISA-rankingen har gett alla förväntade reaktioner. Regeringen pekar på Socialdemokraterna, S på regeringen och fackförbunden på det fria skolvalet eller på kommunaliseringen. Men ingen vågar ta i den riktigt heta frågan: Vad vi ska göra med de allra sämsta skolorna?

Det här är en opinionstext

Karin Svanborg-Sjövall
ansvarig för välfärdsfrågor på Timbro

Krismedvetandet tycks inte vara tillräckligt starkt för att någon ska vara beredd att diskutera det enda som på både kort och lång sikt kan spela verklig roll för att vända resultaten i den svenska skolan: Att få bukt med de riktigt usla skolor, som nästan alltid återfinns i den kommunala sektor som 9 av 10 elever går i. Vi måste börja med att höja botten; inte genom att kapa toppen, på det sätt som inte minst friskolehatarna föreslår, om vi än en gång ska få en skola att vara stolta över. 

Förutsättningen för att detta ska ske är att vi slutar acceptera att det i dag finns skolor som sviker både sina elever och det samhällsuppdrag de fått; oavsett huvudman. Huvudorsaken till att Sverige fortsätter att tappa i internationella mätningar är att redan svagpresterande elever blir allt sämre, och allt fler. Det gäller framförallt pojkarna, och inte minst pojkar i socialt utsatta områden, där skolan verkligen har möjlighet att göra riktig skillnad. Men istället för att höja förväntningarna på utbildningsverksamheterna sänker man förväntningarna på eleverna.  En farlig attitydförskjutning som märks i till exempel frågeställningen i Uppdrag granskning, där SVT frågar sig om ”det går att ha en skola i Rosengård”.

Det säger sig självt att utmaningarna i Rosengård i Malmö med råge överstiger dem som Östra Reals gymnasium på Östermalm i Stockholm har att brottas med. Men det finns internationella exempel som visar att det går att vända skolor även i de tuffaste områdena, om man har mod att ta i itu med problemen. I det utanförskapsdrabbade Luton i England, där den svenska terroristen som sprängde sig själv i luften på Drottninggatan i Stockholm hade sin familj, har stiftelsen Barnfield Education Partnership Trust lyckats vända flera av Storbritanniens absolut sämsta skolor till att tillhöra några av Londons mest eftersökta. Rektor och skolstyrelse fick gå med omedelbar verkan, och alla lärare som skyllde resultaten på barnen fick sparken. Stiftelsens grundare införde skoluniform, och upprättade en hård disciplin för att skapa arbetsro. På bara ett år stod vare sig skola eller resultat att känna igen. Det handlade om undervisningskvalitet – och om ledarskap.

I England är detta en livsförändrande insats man kan bli adlad för. I Sverige hade Sir Peter Birkett stött på LAS, när de dåliga lärarna skulle identifieras. Datainspektionen hade aldrig tillåtit att undervisningen filmades i undervisningssyfte för kvarvarande personal. Skolinspektionen hade genast slagit ner på de disciplinära åtgärder som var en förutsättning för att få bukt med ett av de största problemen: Den totala bristen på ordning.

Det engelska skolsystemet är på intet sätt ett föredöme att kopiera rakt av. Men det finns delar som vi skulle ha stor nytta av att importera till Sverige. Framförallt gäller det den blocköverskridande insikten att inget är viktigare än elevens rätt till en god utbildning; inte lärarnas anställningstrygghet, inte modeteorier om elevdemokrati och inte lokalpolitikernas rätt att slippa fatta de obehagliga beslut som ibland är nödvändiga.

Ska skolskutan komma på rätt köl igen krävs mer av nytänkande, mer av frihet under ansvar och en god portion mod. Många särintressen står i vägen.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 5 december 2013 kl 14:08
Uppdaterad: 5 december 2013 kl 16:03

Skribent

Karin Svanborg-Sjövall
ansvarig för välfärdsfrågor på Timbro