Det kan knappast ha undgått någon att NKS – det som var tänkt att bli Stockholmssjukvårdens nya stolthet – hamnat i blåsväder. Tack vare en gedigen insats från olika journalister, känner de flesta till att det nya storsjukhuset omgärdas av ett stort antal frågetecken avseende så grundläggande saker som kapacitet och patientsäkerhet. För oss som varit med om NKS-projektet från början, är dessa frågetecken ingen nyhet.
Av landstingsledningens uttalande i diverse media, kan man lätt få intrycket att de blivit tagna på sängen, att man inte haft anledning att misstänka att allt inte stod rätt till. Varningssignalerna från oss inom de fackliga organisationerna kom dock tidigt i processen och har varit många.
Vi som ingick i den dåvarande styrelsen för Karolinskas läkarförening påpekade på ett mycket tidigt stadium att om man planerade enkelrum, med färre vårdplatser som konsekvens, var man tvungen att omgående bygga upp en fungerande öppenvård – en varning som möttes med vaga utfästelser om att man avsåg att göra detta.
Vi protesterade även då det blev uppenbart att det fanns brister i planeringen kring bland annat omhändertagande av de patienter som inte skulle tas hand på NKS. Våra protester avfärdades dock med kommentarer med innebörden att vi var tjatiga, bakåtsträvare och helt enkelt inte förstod problemet. Ironiskt nog tyder allt på att vi faktiskt förstod de problem som landstingsledningen valde att ignorera.
Allteftersom NKS-projektet fortlöpt har det blivit uppenbart att landstingsledningen föredragit att lyssna mer på de inhyrda konsulterna än på de personer som har gedigen, direkt och praktisk erfarenhet av patientvård – man har premierat organisatoriska modeller på bekostnad av verklighetsförankrad erfarenhet. Resultaten av detta blir nu tyvärr allt mer tydliga.
Man har exempelvis monterat ned delar av kvinnosjukvården, bland annat genom att stänga akutverksamheten för kvinnosjukdomar vid Karolinska Sjukhuset i Solna och NKS – en åtgärd som på kort sikt kommer att spara lite pengar, men som i det långa loppet får förödande konsekvenser för såväl våra patienter som för utbildningen.
Ur ett genusperspektiv är detta förfärligt: att landstinget nedprioriterar kvinnor i en (mycket viktig) del av den mest avancerade vården.
Från fackligt håll har vi har uppvaktat politiker och bjudit in dem till diskussion. Som personer har vi bemötts med respekt, men vår kompetens och våra varningar har ignorerats. Att öppet eller underförstått skylla NKS problem på den tidigare eller nuvarande sjukhusledningen är därför inte korrekt – sjukhusledningen har haft att utföra det uppdrag man fått från landstingsledningen.
NKS skulle ha blivit en fantastisk möjlighet att ta sjukvården i Stockholm till en ny nivå, men tyvärr har det blivit en återkommande och allt dyrare källa till oro. Det enda vi kan hoppas på nu är att de som givits allmänhetens förtroende att utforma vården i Stockholm och förvalta skattebetalarnas pengar tar sitt ansvar för den uppkomna situationen och väljer att fokusera på att åtgärda den, i stället för att försöka skjuta ifrån sig och peka ut syndabockar.
Vi kan alla se att kejsaren är naken; nu gäller det att hitta kläder åt honom, innan vintern kommer.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
