Debatt
Avtalsrörelsen
17 februari 2016 kl 09:30

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Lägre löner för nyanlända gör ”kris” till möjlighet

Lägre ingångslöner är en viktig pusselbit för att sänka trösklarna till jobb. Det ansvaret är parternas, men politiken måste också bidra med lägre inkomstskatter och arbetsgivaravgifter. Det som beskrivits som en kris kan då vändas till en möjlighet som gör Sverige bättre rustat för framtiden.

Det här är en opinionstext

I Arbetsmarknadsekonomiska rådets rapport om lönespridning konstateras att höga relativlöner för kortutbildade bidragit till hög arbetslöshet för denna grupp. Samtidigt påpekas att snabbt ökad flyktinginvandring kan göra det ännu svårare för de med kort utbildning att få jobb.

Rådet rekommenderar arbetsmarknadens parter att komma överens om tidsbegränsade ingångsjobb, med lägre löner för de som ska etablera sig på arbetsmarknaden.

Almega delar i stort analysen. Flera oberoende experter har pekat på att Sverige har höga ingångslöner och en sammanpressad lönestruktur. Ingångslönen för till exempel städare ligger i många fall över 21 000 i månaden, samtidigt är lönespridningen över det liten.

Det innebär att många arbetsgivare väljer att anställa de med längre utbildning eller erfarenhet, eftersom skillnaden i lönekostnad är så liten.

Och det är LO-fackens systematiska arbete med att höja ingångslönerna som lett till dagens höga trösklar in till arbetsmarknaden. Den som kommer ny till Sverige med begränsad utbildning har väldigt svårt att ta sig in.

AER uppmanar parterna att komma överens om en särskild anställningsform som gör det lättare för nyanlända att få jobb. Almega välkomnar uppmaningen och är beredda att i avtalsrörelsen medverka till att sänka trösklarna till arbetsmarknaden på alla avtalsområden där det behövs.

Vi har tidigare tydliggjort strukturella problem på arbetsmarknaden, där höga ingångslöner lett till låg andel jobb för de med kort utbildning. Sänkta ingångslöner kan skapa nya jobb som inte finns i dag. Jobb som helt enkelt inte är lönsamma med dagens höga ingångslöner och därför saknas på svensk arbetsmarknad.

I den svenska modellen har fack och arbetsgivare en särställning. En stor del av ansvaret för en fungerande arbetsmarknad ligger hos oss parter i stället för på politikerna. Det är ett ansvar som förpliktigar.

När behovet av strukturella förändringar är så uppenbart som nu måste vi gemensamt kunna leverera lösningar. Vi från Almega är beredda att svara upp mot det.

Att se över ingångslönerna är en viktig pusselbit för att sänka trösklarna in till arbetsmarknaden. Men det är inte tillräckligt.

Vi behöver också se över hur lagen om anställningsskydd ska tillämpas för de som i dag har svårt att få jobb. Många arbetsgivare ser det som ett risktagande att anställa en person som är oprövad på arbetsmarknaden.

Genom bland annat ändrade turordningsregler och återanställningsrätt blir det lättare att ge någon chans till ett första jobb och en första lön.

Parterna kan och behöver göra mycket för en mer inkluderande arbetsmarknad, genom att till exempel avtala om rimligare ingångslöner och las. Men vi kan inte påverka skatter och avgifter.

Och det är den samlade lönekostnaden som avgör en arbetsgivares möjligheter att anställa. Därför borde politiken, parallellt med partsöverenskommelser om ingångslöner, bidra med sänkta arbetsgivaravgifter och inkomstskatter för dem som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Då skulle jobbeffekten av nya kollektivavtalslösningar bli ännu större.

Genom att sänka trösklar och öppna arbetsmarknaden för fler har vi möjlighet att vända det som vissa beskriver som ”kris” och ”systemkollaps” till en möjlighet, och få ett Sverige bättre rustat för framtiden. Men det sker inte av sig självt.

Vi har nu ett gyllene tillfälle till viktiga strukturella förändringar på arbetsmarknaden. Den svenska modellen måste klara av att svara upp mot de samhällsutmaningar vi befinner oss i.

Från Almegas sida är vi redo att göra det, och diskutera tidsbegränsade ingångsjobb med våra fackliga motparter.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.