Debatt
Kollektivtrafik
30 december 2019 kl 05:05

L: Den som är rädd att röra sig i staden är inte fri

Resan med kollektivtrafiken ska vara trygg, men det stannar inte där. Även utanför kollektivtrafiken krävs en rad åtgärder. Det är vårt ansvar att se till att människor känner sig trygga från dörr till dörr, på gator och torg dygnets alla timmar, skriver liberalerna Johan Pehrson och Sara Svanström.

Det här är en opinionstext

Larmrapporter om otrygghet, i synnerhet kvinnors, duggar tätt. I början av oktober kunde vi läsa hur unga kvinnor anpassar sin klädsel för att inte ofredas i kollektivtrafiken (DN 10/10). Enligt brottsförebyggande rådet väljer 42 procent av kvinnor mellan 20–24 år ett annat färdsätt till följd av oro för att utsättas för brott och ungefär 40 procent av kvinnor som reser med Stockholms kollektivtrafik uppger att de är otrygga till och från kollektivtrafiken. Trygghet ska vara en självklarhet – både i kollektivtrafiken och utanför. Vare sig du är man eller kvinna ska resan vara trygg, dörr till dörr. Inget annat duger.

Varje dag görs ungefär 2,9 miljoner resor med kollektivtrafik i Stockholm. Under dygnets alla timmar färdas människor genom hela länet med bussar och tåg. För alla dessa människor ska resan vara trygg, men dessvärre är det inte alltid fallet. För att säkra tryggheten krävs en rad åtgärder. Liberalerna har länge varit drivande för införandet av flexibla nattstopp. Detta innebär att bussen ska kunna stanna mellan två hållplatser för att korta den promenad hem som ofta upplevs otrygg. Flexibla nattstopp är en del av lösningen, men det krävs mer.

Kollektivtrafikmyndigheterna behöver arbeta mer samordnat med kommuner, polis och andra aktörer för att säkerställa trygga miljöer mellan hemmet och kollektivtrafikens knutpunkter. Det innefattar allt från god belysning till gångvägar fria från höga buskar och plank, busshållplatser som inte ligger ensligt, trygghetsnummer och digitala hjälpmedel som gör att man kan dela sin resa till en vän.

Resan ska vara trygg dörr till dörr, men det stannar inte där. Även utanför kollektivtrafiken krävs en rad åtgärder. Man ska kunna ta en promenad utan att se sig över axeln eller rasta hunden när det är mörkt utan att ha hjärtat i halsgropen. På ett nationellt plan vill vi se fler poliser lämna skrivbordet och jobba bland människor – och vi vill öka möjligheten till kameraövervakning på utsatta platser.

Men staten kan inte göra allt. Det behövs tydligare lagstöd för kommunerna att agera brottsförebyggande och anställa kommunala trygghetsvakter där det är som stökigast. Regioner måste få stöd i sitt arbete med att trygga kollektivtrafiken. Det behövs också mer resurser till uniformerad personal, såväl poliser som ordningsvakter, i anknytning till kollektivtrafiken. Regionerna bör också vara delaktiga i de medborgarlöften som görs mellan polisen och kommunerna. I samband med det krävs också en bättre dialog mellan samtliga aktörer för att peka ut de särskilt otrygga platserna och sätta in rätt insatser på rätt plats. Ansvaret är allas.

Ingen ska behöva skynda hem från sista bussen med nyckelknippan mellan fingrarna och andan i halsen. Det är vårt ansvar att se till att människor känner sig trygga från dörr till dörr, på gator och torg dygnets alla timmar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 30 december 2019 kl 05:05
Uppdaterad: 30 december 2019 kl 15:10

Skribenter

Johan Pehrson
riksdagsledamot, Liberalernas gruppledare
Sara Svanström
gruppledare (L) trafiknämnden Region Stockholm