Sophie Sager hette en ung kvinna som kom till Stockholm ensam sommaren 1848. Under sina första sex veckor i Stockholm fick hon otaliga erbjudanden om att prostituera sig och misshandlades av sin hyresvärd när hon inte ville gå till sängs med honom. Det fann hon sig inte i, utan polisanmälde värden för våldtäktsförsök. Hon blev utskrattad av sin samtid, men framhålls ofta i feministisk litteratur som en förgrundsgestalt.
Faktum är att man både kan skratta åt och beundra henne. Hon var verkligen en förgrundsgestalt, men när den uppmärksamhet hon fick steg henne åt huvudet började hon skriva på ett blomstersmyckat fikonspråk som har pekoralets alla kännetecken. Det förringar inte alls att hon kämpade för en stor sak, eftersom det är pekoralistens kännetecken att ha ett övermått av goda tankar och idéer, men bristande förmåga att uttrycka dem.
När Birger Schöldström skrev om henne 1890 kunde han konstatera att det ”som i vårt land för fyrtio år sedan ansågs som skyhög galenskap, har dock nu brutit sig fram till både erkännande och tillämpning”. Sophie Sager hade vågat göra det ingen annan före henne gjort, nämligen använda polismakten för att försvara sin rätt att slippa bli våldtagen. Fyrtio år senare var det socialt accepterat att kvinnor gjorde så. Kvinnokampen hade alltså lett till resultat.
När det nu efter händelserna i Köln på nyårsafton diskuteras övergrepp på kvinnor som aldrig förr, är det viktigt att hålla många tankar i huvudet samtidigt. Ännu snart 170 år efter Sophie Sagers polisanmälan begår svenska män övergrepp på kvinnor.
Men om man relativiserar och säger att därför skall man inte göra skillnad på män från olika kulturer, spottar man faktiskt både svenska män och hela den svenska kvinnofrigörelsen i ansiktet. Har verkligen inget uppnåtts på 170 år? När Sophie Sager blev uppmanad att inte vara så svårflörtad när hon bodde hos sin första hyresvärd, madame Dillström, utan ta sig en sup och släppa till för att männen åtminstone skulle låta Dillströms små barn vara ifred, är det om normala förhållanden i dagens Stockholm vi läser då?
Sociologen Norbert Elias visar på att mycket av det som för oss verkar ”naturligt” inte är det, utan handlar om en lång inlärningsprocess, där rädslan för att bli utklassad som ohyfsad spelat en mycket stor roll. Han tar en modern badstrand som exempel. Vi tror gärna att det är ett tecken på ”frigjordhet” att män och kvinnor kan umgås lätt klädda på stranden. I själva verket är det tvärt om, menar Elias. Det är enbart tack vare en mängd oskrivna regler och tabun – att man inte stirrar, inte kommer för nära varandra, inte tafsar och så vidare – som det umgänget är möjligt.
Människor uppvuxna i en annan kultur, där dessa tabun inte finns, lär sig inte de reglerna automatiskt därför att de passerar en gräns. Länge ansågs det vara liktydigt med rasism att påpeka detta tämligen självklara faktum. Men nu har locket lyfts av och i stället har röster höjts om att invandrade män skall få undervisning om ”vår kvinnosyn”.
Är det verkligen det som behövs? Om detta görs till en fråga om ideologi, får man räkna med mothugg, med argument hämtade ur Koranen eller andra skrifter. Men det är inte svårt att ur gamla svenska skrifter plocka upp samma unkna kvinnosyn.
Den på sin tid mycket uppskattade Sylvester Johannes Phrygius, som blev Göteborgs förste biskop, talade till exempel om att en ”kååt Sluna” fick räkna med locka till sig ”galne ynglingar och gamble horehästar” och att dessa kvinnor därför kunde slängas ”i dyngebrunnar eller ther andre Swijn haffua sijn lägher”. Det svenska samhället förändrades trots den kvinnosynen, därför att handlingar är viktigare än ideologi.
Om det i stället handlar om att i vår del av världen blir man betraktad som rå, deklasserad och ohyfsad om man tafsar eller begår verbala övergrepp, blir det svårare att argumentera emot. Den som vill bli socialt accepterad i vårt samhälle får helt enkelt lära sig att leva efter våra sociala koder, vad man än har för kvinnosyn.
Men den sociala inlärningen fungerar bara så länge gruppen nyanlända unga män inte blir så stor att den bildar enklaver, där det är hemlandets sociala norm som blir rådande. Att tro att detta inte har ett samband med invandringsvolym eller nationsgränser, är därför ett önsketänkande.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
