De flesta av oss har sett filmen Titanic från 1997 med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i huvudrollerna. Det stora fartyget förliser och mitt i paniken inser man att räddningsbåtarna är allt för få för att ge plats till båtens alla passagerare.
Vi får se de manliga hjältarna som modigt hjälper fram kvinnor och barn till räddningsbåtarna, trots vetskapen om att de har sin egen undergång att vänta. Men vi får också se de fega och omoraliska männen som med vassa armbågar slår sig fram för att rädda sig själva. Publiken får känna med hjältarnas storsinthet såväl som avsky till de fega egoisterna.
Jag tänker ofta på Titanic när jag ser hur Europas flyktingpolitik har utvecklat sig och undrar vart hjältarna tagit vägen. Stora volymer av främst unga män vandrar in i Europa, ofta med Sverige som slutdestination. Under 2015 var det 162 877 personer som sökte asyl i Sverige. Av dessa var 114 728 män och bara 48 149 kvinnor. Tittar man på de som benämns ensamkommande barn och ungdomar är skillnaden ännu större, med ynkliga 8 procent av kvinnligt kön.
I krig och flykt är det de fattiga och de icke privilegierade som drabbas värst. Just nu kommer flyktingströmmarna till Europa från det patriarkala Mellanöstern. De som har råd och möjlighet att bildligt talat lämna det sjunkande skeppet är männen. Kvinnor och barn lämnas kvar.
Flera debattörer har pekat på hur detta påverkar Sveriges demografiska sammansättning rörande könsfördelning. Inom några åldersgrupper lär vi till och med ha passerat Kina, som efter sin ettbarnspolitik fått ett kraftigt överskott av män, då söner anses vara mer värda än flickebarn.
Denna könsobalans betyder att grupper av unga män oundvikligen ”blir över”, och det är lätt att räkna ut att detta riskerar leda till frustration. Hittar dessa män inte en känsla av sammanhang i familjebildande så kan detta ersättas med kriminella gäng eller radikala religiösa grupper.
Redan i dag ser vi prov på detta då unga män från patriarkala kulturer driver runt i gäng och ger sig på unga flickor eller rånar och misshandlar unga pojkar. Det som nu uppdagats kring festivalen We are Sthlm – och som likt ringar på vattnet röjt liknande fall runt om i hela Sverige – tycks redan ha blivit vardag.
Det finns alltså flera anledningar till en mer feministisk migrationspolitik. Sverigedemokraterna föreslog under hösten en ny skärpt invandringspolitik där ingen som kommer via säkra europeiska länder som Danmark eller Tyskland ska kunna söka asyl i Sverige.
Samtidigt menar vi att Sverige bör kunna dubbla antalet kvotflyktingar till 4000 per år. Kvotflyktingar är sådana som FN:s medarbetare väljer ut direkt i flyktinglägren och som anses vara särskilt utsatta. Jag menar dock att det är dags att ta ytterligare ett steg.
Det är min uppfattning att Sverige ska föra en flyktingpolitik där kvinnor och barn kommer först. En bra början är då att mitt eget parti Sverigedemokraterna kompletterar partiets politik på området med att samtliga kvotflyktingar ska vara just ensamma kvinnor och barn. Änkor, ogifta eller frånskilda kvinnor, de som är mest utsatta för krigets fasor, som lämnas i flyktinglägren och har svårast att ta sig därifrån. Enligt min moral är det en självklarhet att man hjälper kvinnor och barn först.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
