Debatt
Samvetsfrihet
30 maj 2019 kl 05:05

Kvinnor måste än en gång kämpa för sina rättigheter

För bara några dagar sedan kunde vi fira 100 år av kvinnlig rösträtt i Sverige. Men de jämställdhetsframsteg som gjorts sedan dess kan inte tas för givna. Den nya populistiska högerns motstånd låter annorlunda än för 100 år sedan men är lika närvarande i den politiska verkligheten, skriver Jessica Ericsson (L) och Erika Ullberg (S).

Det här är en opinionstext

I ett Europa där populistiska högervindar blåser vädrar de som utmanar kvinnors rättigheter morgonluft. För oss kvinnor är det en snål vind som riskerar att vrida klockan tillbaka om vi inte står stadigt och möter den med kraftfullt motstånd.

För bara två år sedan var den nu snåla blåsten kring kvinnors rättigheter ännu bara en svag bris. Åtminstone här i Region Stockholm. När Sverigedemokraterna 2017 skrev en motion till landstingsfullmäktige om så kallad. ”samvetsfrihet” för barnmorskor var stödet obefintligt. Att kvinnor i en utsatt situation skulle söka vård och riskera mötas av personal som vägrar hjälpa dem och utsätter dem för skam- och skuldbeläggande var då en extrem position.

Följaktligen var beskedet från dåvarande landstingsrådet (nu regionrådet) Ella Bohlin (KD) att: ”invånarnas rätt till lagstadgad abort måste väga tyngre än enskilda individers önskan att självständigt dela upp exakt vilka arbetsuppgifter som de önskar utföra”. Det var och är inte svårt att instämma i, liksom Bohlins kloka konstaterande att ”En arbetssökandes eller en medarbetares rätt att själv bestämma sina arbetsuppgifter kan inte gå före det som vilar på en demokratisk grund och som lagen faktiskt säger.”

Kort sagt: en patient ska inte riskera mötas av en medarbetare i vården som vägrar utföra medicinska behandlingar som du som patient har rätt till. Än mindre riskera mötas av uttalade eller ens subtila fördömanden från någon som hämtat sin moraluppfattning från miljöer med extremt abortmotstånd.

Men sedan dess har det tyvärr runnit en del grumligt vatten under Kristdemokraterna och mellan partiets allt mer instabila politiska och moraliska bropelare. I Expressen uttrycker Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor att det vore rimligt att vårdpersonal kunde neka patienter att bistå vid abort; ”om det finns en barnmorska som av olika anledningar inte vill arbeta med alla arbetsuppgifter”.

Ebba Busch Thor tycker därmed att vårdanställda ska kunna hänvisa till sitt ”samvete” och vägra utföra uppgifter som ingår i deras arbete och som svensk lagstiftning garanterar patienten rätt till. En inskränkning i kvinnors rättigheter. Men det skulle också utgöra ett mer praktiskt problem: färre som utför vård kvinnor har rätt till innebär risk för längre vårdköer, senare ingrepp och högre medicinska risker för kvinnor i behov av hjälp.

Utöver de uttalanden Ebba Busch Thor gjort rapporterar Dagens Nyheter att riksdagsledamoten och vice KD-ordförande Lars Adaktusson röstade emot abort över 20 gånger när han var ledamot av Europaparlamentet. Inte ens en våldtagen tioårig paraguayansk flickas öde kunde få den vice partiledaren att fördöma landets vägran att ge henne en abort.

KD-ledningens nya uttalade linje om ”samvetsfrihet” inom kvinnosjukvården har sedan tidigare sällskap av Sverigedemokraterna. I Region Stockholm fick SD dock inget stöd av KD (eller något annat parti) för sitt förslag – för två år sedan. 

Skulle Ebba Busch Thor och Adaktusson tvinga fram en ny linje som överprövar det besked KD och Ella Bohlin gav för två år sedan i Region Stockholm? Det skulle i så fall gå stick i stäv med hur vi sedan tidigare känner Kristdemokraterna från Region Stockholm och utgöra ett reellt hot om försämrade rättigheter för kvinnor.

Våra partier står stadigt och tryggt för samma uppfattning, oavsett var eller när frågor om kvinnors rättigheter ställs. Vi har alltid stått, och står alltid upp till försvar för dem.

Vi hoppas och tror att Ella Bohlin och KD i regionen också står fast vid sitt försvar av kvinnors rätt till abort – trots att deras partiledning tappat kompassen.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.