Förortens radikalisering Hela debatten

Kvinnoförtryck i förorten får aldrig relativiseras

Det finns absolut anledning att vara vaksam mot rasistiska generaliseringar när hederskultur och kulturellt eller religiöst förtryck diskuteras. Men att jämföra kvinnoförtrycket i Husby med det i Lidingö är att relativisera och blunda för problemen i förorten, skriver polisen Martin Marmgren.

De senaste månaderna har kvinnor som Zeliha Dagli och Amineh Kakabaveh lyft frågan om ett patriarkalt och hedersrelaterat förtryck som är speciellt närvarande i segregerade förortsmiljöer, samt signalerat att utvecklingen går åt fel håll.

Den efterföljande debatten har dock mer handlat om tolkningsföreträde än om lösningar. Mot Kakabavehs och Daglis beskrivning ställs ett perspektiv där kvinnoförtrycket är det samma överallt. I den kontexten blir Kakabaveh och Dagli till nykoloniala rasister. Den linjen, som även har företrätts av Vänsterpartiets partiledning, fick dock ett hårt bakslag då en stor del av Sveriges kvinnorörelse konstaterade att Förorten behöver en feministisk politik.

I en av de bästa texterna i ämnet, Kvinnors rätt väger lätt mot brinnande bilar (KIT) beskriver Federico Moreno och Meli Petersson Ellafi hedersförtrycket och det faktum att det inte är samma sak på Lidingö som i Husby. De skriver även:

Det finns en irritation bland många invånare i miljonprogrammen, en trötthet på att ständigt bli utpekade för samhällets misslyckanden. Men det finns också en acceptans för att en del kvinnor lever under ett förtryck som man inte hade accepterat på andra håll. Kampen mot rasism och för miljonprogrammen får ofta gå före kvinnors liv och frihet.

Som journalist blir man ombedd att tänka på det rådande politiska klimatet, att inte ge rasisterna vatten på sin kvarn. På så sätt bildas en ohelig allians mellan antirasister, förortsaktivister och kvinnoförtryckare.

Dessa meningar sammanfattar väl varför ledningen för Vänsterpartiet och många andra i olika vänster- och förortsrörelser hamnar så fel.

Det finns absolut anledning att vara vaksam mot rasistiska och muslimfientliga generaliseringar när frågor som hederskultur och kulturellt eller religiöst konservativt förtryck diskuteras. Men det innebär inte att man kan blunda för problem med exempelvis kvinnoförtryckande inslag i religiösa eller kulturella sammanhang. Och att relativisera bort problemen genom att hävda att det är samma förtryck på Lidingö som i Husby är att blunda för de specifika problem som finns i exempelvis Husby.

Vi måste klara av att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det är när man fastnar i en statisk världsbild, där man har valt på vems sida man står, vem som är förtryckare och vem som är förtryckt, som det blir fel. Kvinnor som protesterar mot konservativa religiösa värderingar i sin närmiljö gör motstånd mot strukturer som har makt över deras liv, även om dessa strukturer kan vara marginaliserade på nationell nivå.

Sen kan inte frågor om vem som anses vara i strukturellt underläge få företräde över frågor om rätt och fel. Det kräver att man vågar påpeka och prata om missförhållanden och kränkningar på ett faktabaserat sätt, även om den diskussionen riskerar att användas för att sprida fördomar mot utsatta grupper.

För den del av vänstern som instinktivt försvarar allt som kan anses kritisera eller försämra bilden av någon av de utsatta grupper som de ser sig som representanter för (muslimer, förortsbor, etcetera) så tror jag att det både behövs en mer dynamisk maktanalys och en återgång till att fokusera mer på faktiska förhållanden och förbättringar än på att kämpa om bilden av verkligheten.

Det utförs en massa viktigt jämställdhetsarbete av lokalt förankrade vänsterrörelser i förorten. Men den känsla av att vara kränkt av majoritetssamhället som Moreno och Petersson Ellafi beskriver i sin artikel gör att många utåt fokuserar mer på att förklara att alla problem i stället beror på vinklad rapportering eller samhällets brister.

Kritik mot kvinnoförtryckande värderingar blir ett uttryck för rasism, hur välbelagd förekomsten av dylika normer i traditionella, och speciellt då religiösa, miljöer än är.

Vägen framåt? Det behövs absolut sociala satsningar. Social marginalisering och ett samhälle som drar sig undan ökar inflytandet och lockelsen hos alternativa auktoriteter, exempelvis religiösa eller kulturella.

Grunden till vårt sekulära samhälle med starka rättigheter för individen är just en stark stat som minskar behovet av att känna tillhörighet till en klan eller församling. Vi behöver även bli bättre på att stödja lokalt demokratiarbete, och inte minst då vad gäller kvinnorörelsen. Förtryckta kvinnor behöver få en egen röst och det kräver närvaro av starka, lokalt förankrade föreningar.

Vi behöver dock även ta tag i värderingsfrågorna. Kvinnorörelsen kräver en översyn av stödet till religiösa samfund så att inte staten är med och finansierar kvinnoförtryckande miljöer. Det är rimligt. Skall man få statligt stöd så bör det ställas samma krav vad gäller syn på mänskliga rättigheter på religiösa samfund som på andra föreningar.

Vi kan aldrig ha dubbla måttstockar för vilka värderingar vi stöder eller accepterar. Kulturella traditioner eller religiösa skrifter kan aldrig motivera undantag för vad som anses vara okej. Att tillåta det är att sälja ut några människors rättigheter bara för att de tillhör en viss religiös eller etnisk grupp. Det är inte antirasistiskt, utan rasistiskt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.