Debatt
Skola
29 juni 2018 kl 13:24

Denna artikel publicerades för ett år sedan

Kunskap om den rörliga bilden – en demokratisk förutsättning

Vilken institution vill hjälpa oss ta den rörliga bilden in i utbildningssystemet, så att den rörliga bilden, och därmed en stor del av de ungas verklighet, inte stängs ute från skolan, frågar sig Filminstitutets vd Anna Serner. 

Det här är en opinionstext

Den elev som har turen att gå på en skola där en engagerad lärare som på egen hand skaffat sig filmpedagogisk kunskap och använder den som en integrerad del av undervisningen, kan skatta sig lycklig. Också de barn och unga vars föräldrar uppmuntrat dem att välja film i någon utav de få kommuner där detta erbjuds i kulturskolan, har dragit en vinstlott. Detta är ett demokratiskt problem. Alla barn och unga borde få lära sig om filmen och den rörliga bildens språk och betydelse.

Idag ser och skapar barn och ungdomar film och rörlig bild till största delen på nätet och i olika sociala medier. Utbudet och möjligheterna är enorma och behovet av kunskap och vägledning är minst lika stort. Särskilt under ett valår, då frågor om demokrati, delaktighet och representation står i fokus.

Demokrati förutsätter att vi kan förhålla oss till olika former av budskap och att vi själva kan ge uttryck för vår situation och åsikt.  I dagens digitaliserade värld innebär det att också behärska den rörliga bildens språk.

Enligt de kartläggningar Filminstitutet gjort är den filmpedagogiska verksamheten i kommunerna i högsta grad projektbaserad och därmed ojämlik. Vi på Filminstitutet anser att varje nyutbildad lärare ska känna sig trygg med att använda film och undervisa om den rörliga bildens språk och påverkansmöjligheter. Att vara filmkunnig innebär att kunna tolka, analysera och använda film och rörlig bild och är central för att stärka alla delar inom MIK (medie-och informationskunnighet). Den ger också lärare förutsättningar att arbeta enligt läroplanens nya skrivningar om digital kompetens (Lgr11 rev.) Filmkunnighet borde därför ha en självklar plats på varje lärar-respektive rektorsutbildning.

Filminstitutet har under lång tid verkat för filmens plats i skolan. Vi tar fram filmpedagogiskt material, stöttar projekt ekonomiskt och erbjuder, tillsammans med de regionala filmverksamheterna, fortbildning till intresserade lärare.

Mellan 2014 och 2017, bedrev vi ”Kompisskoleprojektet” för att följa filmpedagogikens möjligheter och utmaningar i praktiken. Vi följde fem mellanstadieklasser i hela landet under tre år, som såg och skapade film och reflekterade kring rörliga bilder.

I utvärderingen av projektet understryker de pedagoger som medverkat att de är positiva till filmpedagogik som estetisk lärprocess, inte minst ur ett delaktighetsperspektiv. När det kommer till utmaningar är det enskilt största hindret för en välfungerande filmpedagogik, enligt lärarna i kompisklasserna, okunskap. De själva, deras kollegor, skolans ledning och tjänstepersonerna på kommunen vet generellt alldeles för lite om filmmediets pedagogiska möjligheter.

För att film och rörlig bild ska bli en del av utbildningen av lärare och rektorer, behövs mer svensk forskning kring filmpedagogik som undervisningsmetod. Vi efterlyser därför samarbete med akademin kring både filmpedagogisk forskning och utbildning.

Vi är många som kan film och rörlig bild på lokal, regional och nationell nivå. Filminstitutet kan bidra med kompetens på området, överblick och kontaktnät i ett sådant samarbete. Vilken institution vill hjälpa oss ta den rörliga bilden in i utbildningssystemet, så att den rörliga bilden, och därmed en stor del av de ungas verklighet, inte stängs ute från skolan? 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.