REPLIK. I sin debattartikel ”DÖ är ett allvarligt svek mot Sverige” i Dagens Samhälle om decemberöverenskommelsen framför riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) några konstitutionellt inriktade påståenden som bör kommenteras. Utgångspunkten för hans resonemang tycks vara att han överskattar överenskommelsens juridiska ställning och betydelse.
Han talar om ”våra grundlagsskyddade rättigheter att som invalda riksdagsledamöter få rösta på våra egna ekonomiska förslag” och skriver därefter att om Sverige hade haft en författningsdomstol så hade den kommit fram till att decemberöverenskommelsen är omöjlig ”eftersom den i praktiken utgör ett hot mot grundlagen”.
Decemberöverenskommelsen innebär dock inget annat eller mera än att sex av riksdagens partier har ingått en politisk uppgörelse. Överenskommelser mellan riksdagens partier är en självklar del av den demokratiska beslutsprocessen. De är inte juridiskt bindande och ålägger inte formellt riksdagsledamöterna att rösta på ett visst sätt, men de är praktiskt taget oundgängliga och ingås i stor mängd och i olika fora, till exempel i riksdagsutskotten och i statliga utredningar.
Varje riksdagsledamot är rättsligt sett fri att rösta i strid med varje uppgörelse, men vårt parlamentariska system förutsätter samtidigt att partiernas företrädare i praktiken agerar samordnat i omröstningar och att partiföreträdare kan ingå uppgörelser å partiernas vägnar. Det är därför partigrupperna på demokratiskt sätt fastställer partilinjer i olika frågor. Att partierna ingår uppgörelser och beslutar om partilinjer är inte ett hot mot grundlagen, utan en förutsättning för att vårt politiska system ska fungera.
Författningsdomstolar har lite olika uppgifter i olika länder, men vanligen ska en sådan domstol pröva om en lag eller annan författning till sitt innehåll strider mot någon överordnad norm – till exempel fri- och rättighetsskyddet i grundlagen – eller om något formellt fel begicks när lagen stiftades. I federala stater brukar författningsdomstolar också lösa kompetenstvister mellan olika beslutsnivåer. I inget land jag känner till finns någon författningsdomstol som överprövar politiska uppgörelser mellan partier i parlamentet.
Finn Bengtsson påstår också att genom decemberöverenskommelsen överfördes makt till regeringen på riksdagens bekostnad. Det är en felaktig historiebeskrivning.
Upprinnelsen till budgettumultet i höstas var att Sverigedemokraterna valde att bryta mot röstningspraxis i riksdagen, genom att rösta i budgetomröstningen även efter att deras eget budgetförslag slagits ut i en förberedande votering.
Budgetomröstningen är, noteras i en statlig utredning från 2007, en slags konstruktiv misstroendeomröstning, det vill säga en misstroendeomröstning som anvisar alternativ till sittande regering. En regerings budget kan bara fällas, om det finns ett annat budgetalternativ som samlar större stöd. En regering kan inte sitta kvar om dess budget faller utan måste då avgå (eller utlysa extraval). Då förväntas de partier som fick igenom sin alternativa budget bilda regering.
Detta bygger på förutsättningen att de partier som röstar igenom en alternativ budget har förhandlat fram denna budget tillsammans och vill regera tillsammans. Därför är det i grunden oacceptabelt att ett parti röstar på en alternativ budget utan att ha varit med och förhandlat fram den och utan att ens i sak stödja dess innehåll. Det kortsluter budgetomröstningens funktion av förtroendeomröstning. Det ser ut som om det finns ett regeringsalternativ med större stöd än sittande regering, trots att så inte är fallet.
Alliansen kan under inga omständigheter regera eller budgetförhandla med SD, som i den ekonomiska politiken är ett vänsterparti som står för höjda skatter och ökade utgifter. Alltså kan Alliansen inte fälla regeringens budget med SD - eftersom det implicerar att Alliansen och SD ska regera tillsammans. I och med att vi inte kan lita på att SD inte upprepar sitt brott mot omröstningspraxis måste Alliansen avstå i slutomröstningen om statsbudgeten. Om SD struntar i praxis måste Alliansen upprätthålla den. Svårare än så är det inte.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
