Replik. Den kristna lobbyorganisationen Claphaminstitutet har utkommit med rapporten "Det färgglada mörkret" där man argumenterar för att Pridefestivalen är skadlig för folkhälsan. Rapportförfattarna skriver där att man helst såg att begreppet ”homofobi” undveks i debatten. Jag har dock svårt att finna bättre ord för att beskriva rapporten.
Redan rapportens omslag gör att man anar oråd. Det består av resultatet av en sökning på Stockholm Prides hemsida efter ordet ”människovärde”, utan träffar. Metoden får anses som något otillräcklig, men det är så man har jobbat. Man har sökt efter ”positiva” begrepp som moral, relation och fostran, samt ”negativa” begrepp som BDSM, dominans och ohälsa. Man har också tagit med ord som ljus, mörker, kärlek och sex. Antalet relevanta träffar redovisas under rubriken: ”Kvantitativ undersökning, statistik och analys”, där statistiken enbart handlar om att räkna sökträffar.
Det är förstås lovvärt att man bryr sig så mycket om HBTQ-personers psykiska hälsa, särskilt när religiöst motiverad homofobi har så stora negativa effekter. Men detta handlar rapporten inte om.
Istället argumenterar rapportförfattarna mot Pridefestivalen med argument som dessa: ”Prideprogrammet innehåller inga programpunkter där ”ljus” i någon form exemplifieras eller lyfts fram som inspiration eller liknande” och ”Inte i något av arrangemangen används mörkret i sammanhang som kan anses entydigt negativt.” Vidare rapporterar man att ”frasen ”alla människors lika värde” inte förekommer någonstans under Pride. Den här festivalen handlar om något annat.” Man uppvisar också en väldig fixering vid att BDSM förekommer på festivalområdet.
Pridefirandet av alla människors rätt att vara sig själva avfärdas helt: ”Den starka fokusering på normbrytande som Pride förmedlar främjar inte [grundläggande värderingar som är kollektivt förankrade i samhället i stort] utan kastar ut människor i ännu större känsla av ensamhet och misslyckande när man inte kan leva upp till förväntningarna att vara en lyckad person.” Lösningen på alla problem med psykisk ohälsa hos HBTQ-personer verkar ligga i en återgång till den tid när Sverige fortfarande var kristet.
Första stycket i ”Slutanalysen” förtjänar att citeras lite längre: ”I varje samhälle är det viktigt att det finns sammanhållande faktorer som vi alla kan enas kring. Den svenska flaggan är en symbol som står för detta. Den representerar det gemensamma, det som ingen grupp kan lägga beslag på utan som inkluderar alla. Vi känner en samhörighet med vår historia och gläds över svenskar som humanitärt, vetenskapligt eller genom idrottsprestationer har gjort och gör vårt land känt. Vi gläds åt vår frihet och vi uppskattar vår demokrati och att vi är ett land där människovärde och solidaritet är grundvärden som många kan enas kring, värden som vårt kristna kulturarv bidragit till att konsolidera. Trots Sveriges långt gångna sekularisering betyder också vårt kristna kulturarv mycket i folkdjupet.”
Jag är själv varm patriot, men detta stycke får det att vända sig i magen. Rapporten är som helhet djupt obehaglig. Man kommer fram till att Pridefestivalen är skadlig för folkhälsan utifrån ”statistik” som en 12-åring hade kunnat ta fram på tio minuter och en selektiv läsning av programpunkter där det mest handlar om moralpanik om BDSM.
Claphaminstitutet har länge propagerat mot homosexuellas rätt att ingå äktenskap och adoptera barn. Det här är en organisation som har en helt egen definition av ”alla människor bör ha lika rättigheter”.
Kanske har Pride ett alltför oproblematiskt förhållande till företeelser som droger, pornografi, prostitution och könsbyten? Eller kanske inte – det är helt omöjligt att skilja sådant man bör diskutera från det som bara är uttryck för rapportförfattarnas fördomar. I slutändan säger rapporten mer om dem än om Pridefestivalen.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
