Krisen i akutvården kan lösas utan fler vårdplatser

Den senaste tiden har larmrapporterna från sjukhusens akutmottagningar och vårdavdelningar duggat tätt. Vi är nu mitt inne i akutsjukvårdens tuffaste säsong. Den börjar under jul-nyår-trettonhelgen då alla verksamheter går på sparlåga och följs av det influensautbrott som alltid kommer i januari. Sedan håller säsongen i gång till april – kantad av utbrott av vinterkräksjuka.

När jag för drygt 20 år sedan började som underläkare på Östra sjukhuset trodde jag – som de flesta i debatten nu – att den enda lösningen var att öppna radikalt fler vårdplatser. Men de förändringar som skett på vår akutmottagning och våra vårdavdelningar har visat att jag hade fel.

Trenden har varit tydlig i ett par år, ändå känns det overkligt när jag ser på våra januarisiffror. Resten av akutsjukvården är i kris, men vi har haft lediga platser kvar nästan varje dag. Till akuten strömmar det som vanligt in patienter, men i år kan jag känna mig lugn.

Hur kommer det sig att vi har fått detta gynnsamma läge?

Det har tagit många år och många kloka människor. Alla professioner har behövt ändra både arbetssätt och synen på vad som ska prioriteras. Jämfört med läget år 2015 är förändringarna påtagliga:

• Beläggningsgraden i januari månad har sjunkit från 114 procent till 98 procent.
• Antalet sökande till akuten har ökat med 20 procent från 46 000 till 56 000.
• Antalet vårdplatser har minskat med 20 procent från 191 till 151.

Det är en ekvation som med det gamla synsättet inte borde gå ihop. Hur kan vår beläggningsgrad ha sjunkit trots fler patienter och färre vårdplatser?

Orsakerna är flera. Vi har renodlat akuten till en plats där man snabbt fattar beslut om huruvida patienten behöver läggas in på sjukhus och där vi minimerar antalet utredningar.

Sköra äldre patienter blir redan på akuten en prioriterad grupp med förtur till läkarbedömningar och röntgenundersökningar. Vi byter direkt ut britsen till en riktig säng, och med tätare tillsyn är vi särskilt observanta på behov av mat och dryck samt hjälp vid toalettbesök. På vårdavdelningen är målet att patienten redan inom ett dygn ska få en vårdplan som hen själv fått vara delaktig i att ta fram.

Våra mobila team följer upp de patienter som vi tror snart kan behöva hjälp igen. De mobila teamen blir också uppringda av ambulansens sjuksköterskor när de larmats ut till patienter på särskilt boende eller korttidsenhet. Vi tror att just de patienterna oftast mår bättre av vår hjälp på plats än att av åka in till sjukhuset. Det visar sig också att 80 procent av dessa patienter kan stanna kvar på sina boenden när vi kopplas in.

Jag är glad att arbeta på ett universitetssjukhus där bredd och spets inte är varandras motsättningar utan en förutsättning för att ligga i framkant. Där akutsjukvård och sköra äldre är lika prioriterade som den högspecialiserade vården.

Om tio år kommer det finnas 50 procent fler personer som är 80 år och äldre jämfört med i dag. Det oroar mig att den enda lösningen på akutsjukvårdens utmaningar som presenteras är att öppna fler vårdplatser. Det kommer inte att vara möjligt utifrån ekonomiska resurser och personer som kan arbeta.

Vi måste fokusera på våra sköra äldre och se till att de slipper ligga på akutsjukhusens britsar och sängar i väntan på meningslösa, dyra utredningar och behandlingar. Tillsammans med kommun och primärvård måste vi kunna erbjuda vård i hemmet.

Det går att förändra hur vi arbetar. Och vi har redan kommit en bit på väg.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.