Debatt
Flyktingmottagande
27 november 2015 kl 12:50

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Kris – jodå. Men löser vi den på rätt sätt?

De senaste dagarna har begrepp som ”systemkris” och ”systemkollaps” kommit att dominera nyhetsflödet för att beskriva flyktingsituationen. I dag är det få som ifrågasätter att Sverige är i kris. Det har gått så långt att miljöpartistiska statsråd fattar beslut som innebär att gränserna i Europa stängs. Men detta är inte en kris som bottnar i antalet människor, utan i att myndigheter på kommunal och statlig nivå lever i vitt skilda världar.

Det här är en opinionstext

Samtidigt finns det fortfarande ett fåtal tappra själar som ifrågasätter om Sverige är i kris. Det är inget som märks i kollektivtrafiken, bankköerna och mataffären. Det mesta fungerar lika bra (eller dåligt) som det gjorde för ett, två eller tre år sen. 

Sanningen är att det i en rad verksamheter såsom socialtjänst och skola är kris eller i alla fall väldigt nära en kris. Men systemkrisen handlar egentligen inte om antalet människor utan om ett system i kris. Ett system som inte klarar av utmaningar, en stelbent lagstiftning och statliga myndigheter som är snudd på handlingsförlamade.

Det är nästintill en omöjlig uppgift att försöka kartlägga hur många timmar byråkrater runt om i landet ägnat åt olika former av dialog-, samverkan- och samarbetsmöten. Det finns nog inte någon aspekt som det inte har ”samverkats” om. Trots det är det väldigt svårt att ta reda på vilka konkreta resultat alla dessa möten gett, vilka problem de har löst. 

Samtliga möten och forum där jag har deltagit så har det varit uppenbart att detta inte är en kris som bottnar i antalet människor. Utan i att myndigheter på kommunal och statlignivå lever i vitt skilda världar. Där den ena har i uppgift att hantera verkligheten och den andra att säkerställa lagstiftning, tillsyn och i många falla sitt eget existensberättigande. 

När kommuner begär regelförenklingar för att minska trycket står myndigheterna många gånger som holkar och kan inte göra annat än erbjuda ”samråd”, utredningar för att sedan hänvisa till befintlig lagstiftning och inte sällan någon annan myndighet. 

Det är märkligt att nästan samtliga partier har gett sig på att överbjuda varandra i förslag som innebär stängda gränser i Sverige (och i praktiken Europa) innan man diskuterar åtgärder som snabbt skulle minska trycket på mottagandet. Är det rimligt att barn till asylsökande har samma rätt till skola och förskola som ”svenska” barn? 

Måste alla ensamkommande barn oavsett om de är 8 eller 17 år utredas av socialsekreterare, finns det inget annat bättre och enklare system? Måste alla ensamkommande barn ha gode män, kan det vara så att en 16 eller 17-åring som tagit sig till Sverige även kan klara av kontakter med svenska myndigheter? Finns det verkligen inga lättnader som kan göras i bygglov, brandskydd och ventilationskrav och regler som gör att fler bostäder kan tas i bruk? 

Detta är exempel på frågor som inte skulle förändra välfärden för svenska medborgare. Med rätt åtgärder skulle trycket på kommunerna kunna minska drastiskt. 

Det är talande att utredningen om ett förenklat mottagande ska lämna sitt betänkande den sista oktober 2017 medan förslag om stängda gränser ska snabb processas och vara igång april 2016.

Så när man talar om ”systemkris” och ”systemkollaps” så beror det på vilket system man talar om. För våra byråkratiska system mår toppen och har visat sig vara så pass omhuldade, livskraftiga och starka att de nu tvingar fram kris i viktiga samhällsfunktioner samtidigt som nästan alla politiska partier gör sitt yttersta för att försvara dem. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.