Kriget mot kulturen – en överordnad strategi för SD

Hur ska den politiska makten kunna stötta kulturen utan den riskerar att användas i propagandasyften? Det är den grundläggande frågeställningen som ledde fram till principen om en armlängds avstånd mellan konsten och politiken. Det är ingen liten fråga. Nationalekonomen John Maynard Keynes formulerade principen som ett svar på hur Sovjetunionen och Nazityskland hade använt kulturen som ett vapen i sina skräckinjagande övergrepp på mänskligheten. Men när Louise Erixon (SD) rider ut till försvar av sin egen kulturpolitik i Sölvesborg adresserar hon inte ens denna problematik, trots att den är bärande i kritiken som vi och andra har riktat mot henne.

I stället skriver hon att ”det inte är den enskilde konstnärens rätt att kulturyttringarna ska få en plats i det offentliga rummet”. Det är alldeles riktigt. Men det är alltså inte vad saken gäller, det handlar om att politiker inte ska kidnappa kulturen i syfte att främja sin egen politiska agenda.

Politikers klåfingrighet gör sig inte bara gällande i Sölvesborg. I Järfälla har kommunstyrelsen ordförande Emma Feldman från Moderaterna på eget bevåg helt enkelt bestämt sig för att plocka ner ett offentligt uppsatt verk. Skälet ska ha varit att arbetarskildringen riskerade att väcka anstöt. I Nacka ville borgerliga styra det konstnärliga innehållet på en festival.

Detta är förstås illa, men borgerliga politikers klåfingrighet tycks vara ett utslag av allmän moralpanik och bristande respekt för kulturen i stort. För nationalister är det en överordnad strategi. I deras värld utgör kulturen arenan för en strid där inget annat gäller än att segra eller dö, som den dåvarande gruppledaren Mattias Karlsson (SD) skrev på Facebook efter valet 2018.

Det finns goda skäl för Sverigedemokraterna att lägga så mycket energi på sitt kulturkrig. Det viktigaste är förstås ideologiskt. Den nationalistiska kampen utgår i hög utsträckning från kulturella snarare än ekonomiska konfliktlinjer. Man lägger inte så mycket vikt vid begrepp som rättvisa, jämlikhet eller fördelning av resurser. Mer intresserad är man av identitet, kultur och social struktur.

Det andra skälet är rent strategiskt. Sverigedemokraterna är ett reaktionärt parti vars syfte är att förändra Sverige och våra värderingar i grunden. Men det går inte att göra i ett trollslag. Det är en lång process som kräver att man steg för steg tar kontroll över människors kulturella fostran.

Den som vill har länge kunnat följa hur partiet medvetet och försiktigt driver den här processen framåt. Partisekreteraren Richard Jomshof har öppet skrivit att SD ”måste anpassa sin retorik” eftersom att ”Sverige inte är Ungern och att SD inte sitter i regeringställning än”. Deras kulturpolitiske talesperson Aron Emilsson har gett uttryck för att den offentliga konstens syfte bör vara att ”främja nationens sammanhållning”. Hur det hänger ihop med andre vice talmannen Björn Söders synpunkt om att minoriteter inte ingår i nationen kan var och en dra sina egna slutsatser om.

Tydligt är i varje fall att Sverigedemokraterna anser att kulturen har en bärande roll att spela när det kommer till att omdana samhället. Det har de förstås rätt i. Kulturen och konstens funktion går bortom att bara behaga. Den kan provocera, skapa diskussion och utmana våra invanda föreställningar. Den kan till och med omdana samhället och välta förtryckande system. Men bara om den tillåts vara fri. När den inte är det riskerar den i stället att bli själva förtryckarens främsta vapen.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.