Kräv mer av cheferna – ge dem en tydligare roll

Att kommuner och regioner går en ekonomiskt bister tid till mötes verkar få tvivla på. Det är svårt att få resurserna att räcka till för att klara dagens nivå på välfärd, och en konjunkturavmattning står för dörren. Ovanpå detta har kommunsektorn själv aldrig lågkonjunktur. Tvärtom – i sämre tider ökar kostnaderna för bistånd och sjukvård.

Detta sker samtidigt som den politiska situationen blir allt skörare och kommuner och regioner ofta styrs av minoriteter. Så är nu fallet i hälften av regionerna och i nära en tredjedel av kommunerna. Detta minskar förstås möjligheterna att föra en långsiktig politik som hanterar de ekonomiska utmaningarna på ett kraftfullt sätt. Flera åtgärder diskuteras nu för att ge kommunsektorn bättre förutsättningar. Ökad samverkan, olika uppgiftsfördelning, mindre statlig detaljstyrning och en bättre skatteutjämning är några av de inspel som florerar. Men förstås också högre statsbidrag, som jag dock inte tror kommer kunna vara den enda lösningen på de ekonomiska utmaningarna – sektorn måste själv drivas mer rationellt och få ut mer verksamhet för pengarna.

Jag skulle vilja foga till ett område som är viktigt om kommuner och regioner ska kunna ta sig an de framtida utmaningarna. Det kan tyckas som en detalj, men det handlar om hur styrningen går till.

I den svenska kommunallagen fanns länge inga tjänstemän. Det enda som reglerades var att ”den ledande bland de anställda”, det vill säga kommun- eller regiondirektören, inte var valbar – en ganska begränsad befattningsbeskrivning. Det grundar sig förstås på att kommunerna och deras skötsel ursprungligen var en angelägenhet för medborgarna själva – ”de kloka på bygden” (män förstås) tog hand om fattigvården och skolan. Man talade till och med om ”förtroendevalda tjänstemän”, en otänkbar benämning i dag.

En ny kommunallag såg dagens ljus 2017 och då fick man faktiskt med att det finns tjänstemän. Dessutom skrevs det in att det ska finnas en direktör och att denna ska ha en instruktion. Dock stadgas inte vad instruktionen ska innehålla. På de flesta håll finns nu instruktioner; en del är långtgående och beskriver ansvar och befogenheter medan andra närmast reglerar självklarheter.

Jag tror att demokratin har mycket att vinna på en klarare rollbeskrivning både för den ledande politikern – kommun- eller regionstyrelseordföranden – och för direktören. Den största förändringen skulle vara att  man tydligt lägger ansvaret på direktören att leda de stora driftsorganisationer som kommuner och regioner är.

Framöver kommer mycket stora krav att ställas på de politiska prioriteringarna. Detta innebär att vi måste locka de bästa krafterna inom politiken till kommunsektorn. Men det krävs också en professionell tjänstemannakår som ska ta fram allsidiga beslutsunderlag, verkställa besluten och ta och initiativ till hur verksamheten kan bli mer effektiv. Självklart är detta en speciell kompetens där vi måste locka de bästa ledarna.

I dag finns en betydande sammanblandning av rollerna, där ledande politiker ibland agerar som ett slags koncernchefer och där kommun- eller regiondirektörer inte sällan uppträder som något slags biträdande kommunal- eller regionråd.

Ofta uppfattas detta som en maktkamp där politiken måste bevaka att inte tjänstemännen tar över. Jag tror det är precis tvärtom. Politikerna måste få ägna sig åt just politik och ska förstås även fortsättningsvis fatta de viktiga besluten. Men tjänstemännen borde få en tydligare roll som gör att man också kan ställa högre krav på dem. De ska stå för hur man leder en stor organisation i tjänstesektorn, ha kompetens och erfarenhet för detta och kunna förstå hur exempelvis digitalisering kan förändra verksamheten.

Ska vi locka de bästa måste villkoren vara tydliga. Dagens Samhälle har i olika artiklar beskrivit omsättningen på de högsta cheferna. Jag tror inte att omsättningen i sig är anmärkningsvärd – däremot tror jag att alltför många chefer åker ut för att man inte är överens om vilken roll man ska spela och därmed vilka befogenheter och vilket ansvar man har. Den typen av otydlighet har vi inte råd med framöver. Vi har heller inte råd med att politiker med begränsad erfarenhet går in operativt och därmed får mindre tid för det politiska arbetet. 

I dagsläget har vi en märklighet vad gäller ansvar: Är man chef för ett kommunalt bolag lyder man under aktiebolagslagen och är föremål för revisionens granskning. Är man chef i en kommunal förvaltning gäller enbart kommunallagen och där ställs bara politikerna till ansvar. Det är inte i enlighet med hur det fungerar i praktiken, och jag tror det vore bra om man även formellt i lagstiftningen gav kommun- och regiondirektörerna (och sannolikt också förvaltningschefer som rapporterar direkt till nämnd) tydligt ansvar för allsidiga beslutsunderlag och verkställighet av besluten. Jag tycker också att man ska ställa krav på att cheferna vid större avvikelser inom ekonomi eller verksamhet ska vara skyldiga att lägga förslag till åtgärder. Det kräver en förändring av kommunallagen – och det är sannolikt ett av de mindre besvärliga beslut som måste fattas framöver.

När det gäller vilka som kan fylla de viktiga chefsjobben har värdefulla insikter vunnits. Tidigare var inte sällan kommun- eller regiondirektören tillsatt utifrån partipolitisk tillhörighet. Det är dessbättre ovanligt numera. Sedan fanns en period när man föredrog att rekrytera från näringslivet och trodde att det i sig skulle borga för ett bättre ledarskap. Så blev det ofta inte, och delvis berodde nog det på att man tog in en del som inte varit så värst lyckosamma i näringslivet.

Nu kan vi ta chansen att locka de bästa ledarna från olika delar av arbetslivet. Men då måste också stora krav ställas på hur de driver organisationen och når politikens uppsatta mål. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.