Då och då under de senaste decennierna har frågan om vilka krav som ska ställas för att en person ska beviljas svenskt medborgarskap diskuterats. Diskussionen blossar upp, de gängse för och emot-argumenten dammas av och sedan lämnas frågan utan åtgärd till nästa gång någon tar upp den, nu senast Liberalernas partiledare i Ekots Lördagsintervju den 29 oktober.
I grannlandet Finland gäller sedan länge strikta krav på dokumenterade kunskaper i landets språk (svenska eller finska) och dessutom finns en hel del andra krav som måste vara uppfyllda om man vill bli finländare. Migrationsverket undersöker till exempel inga andra förutsättningar för att få medborgarskap innan personens identitet är tillförlitligt utredd.
Man måste också ha bott i Finland tillräckligt lång tid. Huvudregeln är att man ska ha bott i landet under de senaste fem åren, utan avbrott.
Ett annat villkor för medborgarskap är att man inte har försummat att betala skatter, böter, studielån eller sjukhusavgifter. Man måste också också ha skött sina eventuella underhållsskyldigheter. En väsentlig försummelse av underhållsskyldighet, betalning av skatter och böter kan vara ett hinder för att få medborgarskap.
Oförvitlighet är också ett villkor för att medborgarskap ska beviljas. Med oförvitlighet avses att man inte gjort sig skyldig till brott och att inte har meddelats besöksförbud. Bedömningar görs från fall till fall och påverkas bland annat av om man har gjort sig skyldig till upprepade straffbara handlingar.
Till listan på krav för medborgarskap ska också läggas att man i detalj måste visa hur man försörjer sig. Arbetsintyg från tidigare anställningar ska bifogas medborgarskapsansökan och den som förvärvsarbetar ska lämna in sitt anställningsavtal och senaste lönebesked. Om försörjningen består av stöd som betalas av samhället ska det anges.
Och så språkkraven, då. För att få finskt medborgarskap måste man ha tillfredsställande muntliga och skriftliga kunskaper i finska eller svenska. Om man inte har någon godtagbar skriftlig dokumentation till stöd för sina språkkunskaper måste man avlägga Allmän språkexamen på minst färdighetsnivå tre med förmåga att i tal och skrift använda finska eller svenska.
Det finns få undantag från kravet på språkkunskaper. Till exempel är hög ålder inte självklart ett sådant, men kan i vissa fall medges för den som har flyktingstatus och är över 65 år. Dock gäller undantaget inte för personer som kommit på anhöriganknytning till en flykting. Övriga äldre personer måste har elementära färdigheter i att förstå och tala finska eller svenska eller regelbundet under en lång tid ha deltagit i undervisning i finska eller svenska, vilket måste styrkas.
Vissa undantag från språkkunskapsvillkoret kan göras för analfabeter, men det krävs ändå att personen har elementära färdigheter i att förstå och tala finska eller svenska eller att han, regelbundet under en lång tid, har deltagit i undervisning i finska eller svenska, vilket ska styrkas. Undantag från språkkunskapsvillkoret kan inte göras endast på grund av att någon inte kan läsa och skriva på finska eller svenska. Inte heller bristfälliga skriftliga språkkunskaper eller långsam inlärningsförmåga då det gäller språk berättigar till undantag.
I de flesta länder torde det upplevas som en självklarhet att krav ställs på den som söker något så värdefullt som medborgarskap i landet. När man, som i Sverige, varken ställer krav på styrkt identitet eller att man ska kunna läsa och skriva på landets språk, devalverar man värdet av det svenska medborgarskapet. För alla. Också för ursprungssvenskar.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
