Konst

Konstsvinn – inte värre än stulna toalettborstar

Med jämna mellanrum smäller media till med krigsrubriker om försvunnen konst och i nästa andetag vad det kostar. Tänk om de i stället kunde lyfta blicken och ställa samma frågor kring vägreparationer eller vad i övrigt som försvinner på våra arbetsplatser – som toalettborstar och kontorsmaterial, skriver chefen för Liljevalchs konsthall Mårten Castenfors.

Återigen tar jag del av ett reportage om bortslarvad konst i landets kommuner. Vi ska förfasas. Vilket slarv bland tjänstemän. De vet varken ut eller in – och framförallt, de har ingen ordning på någonting. 

Dumheter! Efter att ha arbetat tolv år med offentlig konst i Stockholm så vill jag klargöra: Det staten och kommunerna jobbar med i de offentliga miljöerna är löskonst, en konst som i Stockholms fall finns i alla våra skolor, äldreboenden, egna fastigheter och på offentlig platsmark.

Det är alltså inte konst som ska jämställas med den som finns på ett konstmuseum, utan en konst som kan beskrivas som anpassad till just sitt sammanhang, att till exempel hängas i en korridor. Bland de saknade verken finns alltså ingen Mona Lisa eller Anders Zorn utan det handlar snarare om grafik – ofta inköpt i stort antal och därtill målningar märkta av sin tid.

När konst hängs upp i offentliga miljöer så händer det naturligtvis saker: Allt från vandalism till rena missöden, som att någon går in i verket med ett paraply. Det flyttas runt, verk sätts in en garderob och glöms bort, en gammal chef ser med en tår i ögonvrån en sista gång på sitt älskade tryck och tar med det hem såsom ett minne av lång och trogen tjänst. 

Konsten som hänger ute i våra offentliga rum utsätts alltså för utmaningar – och det ska den både göra och tåla. Och om något går på tok så är det alltså marginella värden vi talar om eftersom det mer värdefulla verk (inköpta av kloka inköpare under åren) antingen hängts upp i säkra lokaler eller överförts till museum.

När jag varit runt och hängt konst i Stockholm så möts jag överallt av glädje: äntligen får vi det fint, vi får vår konst. Vi får liv i våra lokaler. Konsten sprider energi bland skolelever, lärare, sjuka och sjukvårdande. Utan löskonsten på väggarna skulle allt bli tomt och trist.

Det parodiska är att det med jämna mellanrum smäller till med krigsrubriker om försvunnen konst och i nästa andetag vad det kostar, vilka värden etcetera. Tänk om medierna kunde lyfta blicken och ställa samma frågor kring vägreparationer eller vad det nu månne vara. Eller varför inte granska vad övrigt som försvinner på våra arbetsplatser, som toalettborstar och kontorsmaterial?

Kort sagt: blanda inte samman den ytterst viktiga brukskonsten med konst som hänger tryggt och klimatsäkert på våra museer. Var i stället extremt ödmjuk och tacksam över att vi i Sverige har en tradition att våra offentliga miljöer via konsten ympar vårt samhälle med alternativa tankestrukturer.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.