Debatt
Cancer
29 oktober 2019 kl 05:00

Könsnorm hindrar män från att söka hjälp efter cancer

Cancer är lika vanligt hos män som kvinnor, men när det gäller rehabilitering är skillnaderna stora. Män efterfrågar rehabilitering i mycket mindre utsträckning. För män är det att förlora status att behöva hjälp. Dessa förlegade könsnormer måste belysas, skriver Eva Hansen generalsekreterare Cancerrehabfonden. 

 

Det här är en opinionstext

Den viktiga frågan om könsskillnader i vården har uppmärksammats de senaste åren. Det har gällt sådant som att ambulansen dröjer längre när den som larmet gäller är kvinna och att doseringsanvisningar ofta utgår från män. I årets upplaga av Cancerrehabrapporten lyfter vi fram en könsskillnad av ett annat slag.

Nu handlar det om män som missgynnas - eller snarare, missgynnar sig själva. Våra siffror visar att cancerdrabbade män inte alls efterfrågar rehabilitering i samma utsträckning som kvinnor. Detta framstår som märkligt, eftersom de män som fått fysisk och psykisk rehabilitering tycker att de har haft stor nytta av det.

Våra siffror är dramatiska: 93 procent av de som söker till Cancerrehabfondens rehabiliteringsveckor är kvinnor och endast 7 procent är män. Detta trots att cancer är lika vanligt bland män som kvinnor – prostatacancer är i själva verket den vanligaste cancerformen.

Forskningen visar att det inte bara är vi som ser denna verklighet. Förra året kom SKL:s rapport ”Maskulinitet och psykisk ohälsa”. Där konstateras att betydligt fler kvinnor än män vårdas för psykisk ohälsa, trots att ingenting tyder på att det beror på faktiska skillnader i hälsoläget. I stället pekar rapporten på befintliga normer för maskulinitet, där känslouttryck är ett hot mot mäns ”manlighet”. Att behöva hjälp innebär att förlora status, kontroll och självständighet.

En sidoeffekt av detta, som lyfts fram i SKL-rapporten, är att vården i dagsläget kan missa psykisk ohälsa hos män för att de symptom männen nämner inte känns igen. De diagnosinstrument som används är utformade utifrån hur kvinnor vanligtvis ger uttryck för depression.

Den här könsskillnaden måste belysas mer, så att vi kan hitta olika sätt att minska den. Vi behöver informera om vad rehabilitering, liksom utbyte av erfarenheter med andra cancerdrabbade, kan betyda. De män som deltagit i våra rehabprogram är i utvärderingarna lika positiva som de kvinnliga deltagarna. Förlegade könsnormer borde inte få hindra män att söka det stöd som faktiskt finns tillgängligt och som kan ge dem ett bättre liv.

Det ska också sägas att problemen att nå männen bara är en ”delmängd” av en större problematik, nämligen att alldeles för få över huvud taget erbjuds cancerrehabilitering. Liksom i förra årets rapport måste vi också i år konstatera att sjukvården inte lever upp till lagens krav att erbjuda rehabilitering till alla cancerpatienter.

För den som drabbats av cancer är självklart huvudfokus att få bort tumören. Men med tiden är det vanligt att även andra frågor och funderingar blir viktiga: hur ska jag äta för att må bättre, får jag träna, hur påverkas sex- och samlivet? Det finns ofta bra svar på sådana frågor, svar som kan höja de drabbades livskvalitet. Att inte ge dem möjligheten att ställa frågorna och få svaren är mycket allvarligt.

Tack vare cancerforskningens framsteg så överlever allt fler cancer. Det leder till att efterfrågan på cancerrehabilitering ökar dramatiskt. Detta måste i första hand våra regionpolitiker inse och ta till sig. Att inte göra det, innebär att svika människor som befinner sig i den kanske mest utsatta situationen i sina liv.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.