Kompetensgapet är det största hotet mot välfärden

Flera reportage nyligen, i bland annat Dagens Industri och Sveriges Radio, har handlat om kommunsektorns ekonomiska utmaningar. Den bild som förmedlas är att ”skulderna skenar” och att ”skuldberget når nya höjder”. Det är riktigt att kommunsektorns skulder har ökat de senaste åren och att den utvecklingen ser ut att fortsätta framöver. Men bilden behöver nyanseras.

De växande skulderna bottnar i historiskt höga investeringsbehov i kommunsektorn, då en växande befolkning och en större andel barn och äldre ökar behovet av skolor, äldreboenden, vårdinstitutioner med mera. Till detta kommer behovet av fler nya bostäder och krav på upprustning av miljonprogramsfastigheterna. Dessutom utbyggnad och underhåll av infrastruktur och VA.

År 2017 ökade därför kommunsektorns investeringar med 14 procent. Skulderna ökade med måttliga 4 procent. Kommunsektorn har alltså kunnat upprätthålla en hög självfinansieringsgrad, cirka 70 procent, trots omfattande investeringsbehov. Kom också ihåg att 80–85 procent av kommunkoncernernas skulder avser de kommunala bolagen, exempelvis bostads- och energibolagen.

Men investeringarna leder också till att betydande tillgångar byggs upp. Enbart marknadsvärdet av tillgångarna i de kommunala bostadsbolagen motsvarar kommunsektorns samlade låneskuld.

Förvisso saknas inte utmaningar. Demografiska förändringar; ökade krav på kommunala verksamheter; förändrad försörjningskvot där skattebetalarna ska försörja allt fler barn och äldre. Detta kommer att leda till kostnadsökningar. Därför är det viktigt att nu besluta om åtgärder som förhindrar ett gap mellan löpande kostnader och kommunala intäkter.

På kort sikt behövs tydliga prioriteringar eller effektiva besparingsprogram i kommunernas verksamheter, och att staten tar större ansvar genom högre statsbidrag, och allra helst en kombination av dessa åtgärder. Beslut behöver tas med framförhållning för att undvika en situation där kommunerna börjar låna till driften. Långsiktigt kommer andra alternativ av mer strukturell karaktär vara nödvändiga, åtgärder som bland annat utreds av Kommunutredningen.

Ändå är det kompetensförsörjningen som är den största kommunala utmaningen. Ökad efterfrågan på kommunala tjänster innebär att kommuner och regioner behöver rekrytera 67 procent av alla nytillkomna förvärvsarbetande personer varje år, vilket ska jämföras med år 2017 då andelen förvärvsarbetande som arbetade för kommuner och regioner i snitt låg på 26 procent. Det stigande kompetensgapet är det i dag största hotet mot en väl fungerande välfärd.

Att kommunsektorn skulle kunna rekrytera två tredjedelar av alla nytillkommande på arbetsmarknaden menar vi varken är möjligt eller önskvärt. Det är också tydligt att antalet arbetande timmar generellt sett behöver öka.

Receptet är att skapa förutsättningar att öka förvärvsfrekvensen med framför allt högre delaktighet på arbetsmarknaden. Fokus på utbildning, kompetensutveckling och att snabbare få våra nyanlända i jobb är ett måste för att kommuner och regioner ska kunna leverera de välfärdstjänster som medborgarna efterfrågar och har rätt till. Att bygga skolor, äldreboenden eller sjukhus, utan att veta att det finns personal att fylla verksamheten med är ett vågspel som förnuftiga kommun- och regionledningar knappast vill ge sig på.

Kommuninvest bedömer att investeringarna är nödvändiga, den berättigade frågan är om driften kan säkras. Vad gäller kompetensförsörjningen av skolan, vården eller det nybyggda äldreboendet behöver politiken kraftsamla och fokusera. Helst i breda överenskommelser mellan stat, kommuner, regioner och arbetsmarknadens parter så att kompetensförsörjningen blir långsiktigt hållbar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.