Kommunpolitiker kan inte vänta på att polisen ska agera

På Lidingö har vi, genom en dödsskjutning i slutet av augusti, påmints om att vi inte är förskonade från våldet i samhället i övrigt. Som kommunpolitiker kan man känna en frustrerande maktlöshet inför den här utvecklingen – våldet och hur det bäst ska hanteras är ju en fråga för staten. Låt mig förklara varför det här synsättet är felaktigt genom att föreslå en helt annan utgångspunkt.

Om frågan är vad kommunpolitiken kan göra för att öka tryggheten för kommuninnevånarna borde svaret vara allt – allt som står i kommunpolitikens makt och som inte är en del av polisens våldsmonopol. Med den utgångspunkten öppnar sig en ocean av möjligheter för de kommunpolitiker som vill vara med och skapa ett tryggare samhälle. Det finns åtminstone tre saker som kommunpolitiken kan göra för att leverera ökad trygghet:

• Omdefiniera kommunens roll.  Vård, skola och omsorg brukar sägas vara det som kommunen ska fokusera på. Till dessa vill jag lägga till en ytterligare: trygghet. Det borde vara en självklarhet att kommunen ska prioritera kommuninnevånarnas trygghet. Det betyder inte att man ska, så som i många andra länder, inrätta en kommunal polis. Men det betyder att man gör frågan till sin egen, och aldrig abdikerar ifrån sin plikt att göra vad man kan för att leverera. Detta förutsätter att man slutar betrakta den kommunala ekonomin och sänkta skatter som huvudfrågan. I en kommun som Lidingö blir det lätt löjeväckande, när vi samtidigt har människor som dödas på våra gator. Tryggheten är och ska vara en huvudfråga.
• Samverkan med försäkringsbolag och andra parter. Trygghet är en stadigt växande marknad och många gånger kan marknadsaktörer leverera vad kommunen själv inte har möjlighet till. Åtminstone försäkringsbolagen har ett givet intresse av att öka tryggheten i samhället, eftersom det innebär ett samhälle med lägre risker, och därmed lägre kostnader för försäkringstagarna. Kommunen borde därför öka samarbetet med till exempel försäkringsbranschen för att minska riskerna inom kommunen. I förlängningen gagnar det alla kommuninnevånare – särskilt dem som också är försäkringstagare. Vi är många. Försäkringsbranschen bör således inbjudas att vara med och finansiera de åtgärder som kommunen initierar för att öka tryggheten. Kostnaderna behöver alltså inte landa på kommuninnevånarna.
• Innovation. De tekniska lösningar som dagligen förändrar vardagen för användarna bör givetvis även förändra kommunens sätt att arbeta med trygghet. Min egen kommun, Lidingö, kan åter utgöra exempel. Det var några år sedan vi förlorade vår närpolis, och vid larm inkallas polis från lokalpolisområde Norrmalm. Lidingö Stad borde nu upphandla en övervakningstjänst från en leverantör som med ett antal drönare kan täcka hela kommunen och vara på plats inom maximalt 140 sekunder. Med en sådan tjänst, och med möjlighet för varje kommuninnevånare att larma genom en app på mobilen, skulle Lidingö vara en tryggare plats att leva på. 

Min vision är ett samhälle som är tryggt för lokalbefolkningen. Vi kommunala politiker är de som bäst känner befolkningens oro och hotbild, och som borde vara de som agerar först när närsamhället är otryggt. Om vi fokuserar på de lösningar som är möjliga kommer vi snabbt närmare den här visionen. I ljuset av den senaste dödsskjutningen är vi nog många som inte vill vänta. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.